53:
Previous: ”Tack, shawty’s” sa jag med ett brett leende innan jag tog av mig hörlurarna, och låten startade. Jag skakade hand med Richard och gick ut ur studion. Jag klickade upp ett nytt meddelande medan jag och Kenny gick mot bilen, ”hey babe, det gick bra. Som du kanske hörde ;) Är hemma om 50 minuter. Kommer hem till dig då. Älskar dig.” 

Bild, bild, bild
  
(Lyssna medan nedanstående läses.)

”Justin, kan du dra upp min dragkedja?” 
Jag såg i spegeln hur han ställde sig bakom mig, klädd i svart kostym. Jag lade fram mitt hår så han skulle komma åt kedjan. Han drog upp den och placerade sedan händerna på min midja och mötte min blick i spegeln. Hans ögon var tårfyllda. 
Jag lyfte min högra hand och placerade på hans kind, ”jag saknar honom också.” 
Han suckade, ”jag kan inte låta bli att fundera över...” han tystnade. 
Jag fortsatte att möta hans blick i spegeln, men hade inte nog kontroll över min röst för att be honom avsluta sin mening.  Det skar i hjärtat att se honom såhär. 
”Hur... Tänk om Ryan eller Chaz... Eller Dylan... Eller.... Du.” 
Mitt hjärta började slå snabbare. ”Det hände inte.” viskade jag.  
Han smekte min hand som fortfarande låg på hans kind. 
”Nolan hade inte velat att vi skulle vara ledsna och tänka på en massa ‘tänk om’”, sa jag allvarligt. Något motsägelsefullt då jag mer eller mindre var ledsen hela tiden. Jag saknade Nolan mycket, men det tärde mer att se hur mycket Dylan och Justin saknade honom. Att se hur mycket som förändrats de här veckorna sedan olyckan. 
”Jag vet... Jag bara....” han andades in djupt, ”förstår du hur mycket jag älskar dig?” 
Jag log, ”jag kan bara mäta det med hur mycket jag älskar dig.” 
Han fnös, ”du mäter en sten med ett berg.” Han började ömt kyssa min nacke och hals. 



Prim gick fram och slog armarna om mig. Tårarna hade redan sakta börjat rinna nedför hennes ansikte. Ett ansikte som för ovanlighetens skull inte bar något smink.  
”Hur är det?” viskade jag i hennes öra.
”Okej... Själv?” 
Jag log ett halvhjärtat leende, ”okej.” 
Ett halvt steg bakom mig stod Justin, som verkat vilja ge mig och Prim lite utrymme. 
Prim släppte mig och tog ett steg framåt och omfamnade Justin. Han lade armarna om henne i en sådan omfamning jag vet att man känner sig trygg och älskad i. Hade han gjort så mot någon annan tjej - vem som helst - hade min svartsjuka sida slagit till. Men inte mot Prim. Jag älskade att han använde sitt sätt att lugna mig på, mot henne också. 
Dylan kom fram, även han klädd i svart kostym. Han böjde sig ned en aning när han kramade mig. 
”Är du okej, lil’ sis?” 
”Pretty much. Du då, Dyl?” Han backade ett steg och såg ned i marken, ”hade kunnat vara bättre.” erkände han. 
Justin kom fram till oss och omfamnade Dylan. Jag vände mig om och såg att Prim gått bort till Zach och hans familj som stod en bit längre bort. 
”Ska vi gå in?” frågade jag dem och tog Justins hand. De mumlade instämmande innan vi tillsammans gick in genom de stora portarna till kyrkan. Bänkraderna var nästan fulla, trots den enorma folkmassan ute på parkeringen och runt gravplatsen. Längst fram kunde jag urskilja Nolans föräldrar. Jag såg bara deras ryggar, men jag såg ändå hur ledsna de båda var. De satt liksom ihopsjunkna, som om de förlorat allt hopp. Justin och jag slog oss ned bredvid Chaz som satt på raden diagonalt bakom Nolans föräldrar. 
Jag lutade mig fram och kramade honom länge. Salta tårar rann nedför hans kinder. Det gjorde ont i bröstet. Allt detta kändes som en oändlig mardröm. Den svarta fodralklänningen kändes plötsligt som en tvångströja, som något jag tvingats in i, och som om jag inte kunde andas i den. 
Chaz lutade sig över mig och kramade om Justin. 
”Var är Ryan?” hörde jag Justin viska. 
”På toaletten.” svarade Chaz. De rätade på sig och såg framåt i samma riktning som jag. På träkistan. Det kändes horribelt att veta att Nolan, inte längre vid livet, låg i den där kistan. 
Jag ville kräkas. Jag hade aldrig behövt hantera sådant här med döden förut. När mina morföräldrar dött hade jag varit så liten att jag inte hade förstått något, och på någon begravning hade jag absolut inte varit. Ryan, som nu haltade fram utan kryckor, kom in på våran sittrad och väckte mig ur mina tankar. Även han kramade mig och Justin innan han slog sig ned. 

”Du är kritvit, älskling.” mumlade Justin och smekte mig på kinden. 
Fler och fler människor hade kommit in i kyrkan, som nu nästan var helt fullsatt. Nolan älskades av många. 
Klumpen i halsen tillät mig inte att prata. Justin lade försiktigt armarna om mig och viskade, ”det är snart över.” Detta vaggade in mig i en falsk lättnad. Det var snart över. Men jag visste att det inte ens hade börjat. 


”När någon lämnar jorden så ung, är det extra svårt att ta farväl. Men vi kommer alla alltid att bära med oss Nolan i våra hjärtan. Mary och Joseph fick lämna sin son till himlen alldeles för tidigt, men han kommer alltid se ned på oss. På sina vänner, på sin familj. På alla som älskade honom. Han kommer vaka över oss. Han är väl omhändertagen av Herren.” 

Det var dags att gå fram och lägga en ros på kistan. Rad efter rad gick, och sedan var det våran tur. Prim och Dylan hade slagit sig ned längre ut på våran rad och gick först, följda utav Ryan, Justin, mig, Chaz och några killar i hockeylaget. 
Justin och jag lade våra rosor samtidigt. Tårarna hade oavbrutet runnit nedför mina kinder sedan ceremonin började. Detsamma gällde Justin, jag tror jag aldrig sett honom gråta så. Mestadels pågrund av att han försökte hålla ihop och verka starkare än han var inför mig hela tiden. Vi gick fram till Nolans föräldrar för att visa empati. Flera skakade hand med dem, medan vissa gav dem kärleksfulla kramar. Dylan, Mary och Joseph omfamnade varandra samtidigt. 
När jag och Justin kom fram kramade han om dem båda och de talade lågmält om något jag inte hörde. Själv kände jag inte Nolans föräldrar så bra, men gav dem ändå en varsin kram. 

När jag och Justin, hand i hand, kom ut genom kyrkan reagerade jag först inte. Jag hade blicken fäst i marken och tårarna hade fortfarande inte slutat rinna. Men sedan kunde jag urskilja dem. Rösterna. Och blixtarna. 
”Justin, hey!” 
”JB, kolla hit!” 
Flera människor från begravningen stod i en halvcirkel till vänster om kyrktrappan och såg förstrött på de fem männen med stora kameror. 
Jag såg på Justin, vars ansikte var uttryckslöst. Han såg ut att tänka samma sak som jag. Att fota honom på andra ställen, fine. Men när han är på begravning? Hade de ingen självrespekt?
”Joselyn Chandler, eller hur? Hur länge har ni dejtat?”
”Justin!”
Justin släppte min hand och började gå mot paparazzisarna, med nävarna knutna. Dylan och Chaz var snabbt framme och gick emellan Justin och männen, vars blixtar inte slutade. 
”Bieber, lugna ner dig hörru!” 
”De är inte värda det, Justin.” hörde jag Dylan försöka lugnande. ”Släpp det. Kom så går vi.” 
De flesta hade nu strömmat ut ur kyrkan, och kvar på kyrkans trapp stod endast jag, Mary och Joseph. De båda med förvånade och chockade miner. 
”Hey, Bieber! Är Nolans bortgång bara en ursäkt för att få slippa plikterna och vara hemma med flickvännen?” 
Jag kände Justin tillräckligt väl för att förstå vad som skulle hända. Justin slet sig loss från Dylans grepp och höjde knytnäven mot mannen som sagt det sista, ”ditt förbannade jävla svin-” började han. Jag var framme vid honom på två sekunder och ställde mig emellan honom och paparazzin. Jag placerade händerna på hans bröst, ”Justin, det är okej. Snälla, vi bara... Snälla, vi går bara? Okej?” bad jag. 
Han såg på mig en stund, och såg ut att väckas ur något sorts trans.  Dylan tog ett steg mot paparazzisarna, 
”det här är en begravning, för någon vi alla här stod nära. Ni har ingen rätt att vara här. Har ni ingen skam i kroppen?” 
De började tjaffsa med Dylan, men han vände dem ryggen och såg på mig och Justin, ”kom igen. Vi går.” Jag lade armen om Justin, och Dylan gick beskyddande bakom oss påväg över kyrkogården. Flera andra följde vårat exempel, och jag hörde fler säga ord om skam till paparazzarna innan de gick längsmed grusgången mot församlingshemmet. 

Vem uppfann begravningsfika? En fika, bestående av vanligt fikabröd och kaffe, inget märkvärdigt med det, men med massa människor som just befunnit sig i ett rum där de gråtit över någons bortgång. Som just nu äter sina bullar, samtidigt som de småpratar. Småpratar om banala saker, medan det enda alla egentligen vill göra - är att lämna det här stället. 
Såfort vi kom in i den stora salen fylld till bredden med bord och stolar, gick Justin fram, som den gentleman han är, och bad om ursäkt till Nolans föräldrar. För något som inte var hans fel. 
De sa att det omöjligt var hans fel att dessa människor följde efter honom med kameror. 
Han sade att han aldrig skulle kommit om han visste att dessa män skulle dyka upp. 
De sa att Nolan skulle velat att han kom, i vilket fall som helst.  
Justin tackade dem, och ursäktade det, men sade att han inte klarade av att stanna och fika. De förstod honom. ”Men, Justin. Var inte en främling, okej? Hör av dig. Kom och hälsa på.” sa Mary medan hon höll honom i handen. Justin nickade och kramade henne en sista gång och skakade hand med hennes man. 
Sedan kom han bort mot mig som stod några meter bort i rummet, bredvid Prim, Chaz, Dylan och Ryan. Justin hade inte talat med någon av oss sedan sammandrabbningen. 
”Jag är ledsen för hela-” 
”Håll tyst, Justin.” suckade Prim irriterat, ”seriöst. Jag förstår inte hur du kunde hålla dig från att slå till de där kräken, men jag ser upp till dig för det. De är ryggradslösa, eländiga-” 
”Hey!” avbröt Dylan, ”vi är fortfarande mer eller mindre på kyrkans mark, Prim.” varnade han, men flinade. 
Justin såg på mig, ”jag tänker åka.” 
Jag nickade, ”jag följer med.” 
Han skakade på huvudet, ”du behöver inte åka, jag klarar mig.” 
”Du vet lika väl som jag att det är mer för min skull än för din.” sa jag, trots att det denna gång inte var sant. Visst, jag hade enorm separationsångest, men en del av mig var fortfarande orolig för att han skulle leta upp de där paparazzisarna, och göra något han skulle ångra. 
Han såg ut att vilja invända, men ryckte sedan på axlarna. 

Vi sa hej då till alla våra vänner, tog våra kappor och började gå mot bilen. I tystnad. Det hade hunnit bli mörkt, och kyrkogården som tidigare varit så ljus, var nu fylld med mörka skuggor från gravstenar, vilket skrämde mig. 
Han öppnade först min bildörr och gick sedan runt och öppnade sin. Vi rullade ut från parkeringen. Fortfarande i tystnad. 
”Snälla, bara berätta vad du tänker på?” utbrast jag tillslut när jag inte stod ut med tystnaden längre. 
”Jag är trött på det här.” viskade han och höll krampaktigt om ratten. 
”Trött på vad?” 
”Kändisskapet.” sa han bistert. ”Jag bryr mig inte ett dugg om pengarna. Och det är inte värt att få göra det jag älskar, om de jag älskar måste behandlas såhär pågrund av det.” 
”Dina fans-” började jag, men han avbröt mig snabbt, ”fansen som mordhotar dig dagligen på twitter?” 
”Nej. Dina riktiga fans.” viskade jag, rädd för hans ilska. Vi körde längsmed den obelysta landsvägen i mörkret, och inte en bil syntes till. 
Han andades in sakta, ”det var hans begravning, Joss. Nolans begravning. Inte ens det kunde de respektera.” sa han med avsmak. 
”Det är inte ditt fel.” 
”Jo, det är just det! Det är mitt fel.” morrade han och slog i ratten. Bilen saktade ned och Justin svängde in till vägrenen och slog av motorn. ”Det är mitt fel.” mumlade han. 
Tårar började rinna nedför hans ansikte. 
”Hey,” andades jag, ”Justin?” mumlade jag mjukt och försökte få honom att möta min blick. Han knäppte av sig bilbältet och hoppade ur bilen. Dörren smällde han igen hårt. 
Jag öppnade min dörr och klev ur. På andra sidan bilen stod han och svor för sig själv. Han sparkade till bildäcket en gång innan jag gick runt och placerade händerna på hans bröst, precis som tidigare. 
”Baby, Justin. Hey, det är okej. Det är okej älskling. Sch, såja.” mumlade jag medan tårar rann och bildade salta ränder på hans kinder. Att se honom gråta i kyrkan hade känts udda, men nu... Det var starkare. Han gled ned på huk och gömde ansiktet i händerna. Jag slog mig ned på knä, rätt ned på den våta marken, och lade armarna om honom. 

Jag vet inte hur länge vi satt så, men hans tysta snyftningar började avta. Jag smekte honom långsamt över håret. Med ens lyfte han huvudet en aning och strök undan tårarna från sitt ansikte med baksidan av handen.  Han såg på mig med tårfyllda ögon i några sekunder innan han lutade sig framåt och kysste mig. Hårt och bestämt, som för att visa att han inte givit upp. Han föll ned från sin hukade position till att sitta på knä och lade armarna om mig. 
54:
Previous: Jag vet inte hur länge vi satt så, men hans tysta snyftningar började avta. Jag smekte honom långsamt över håret. Med ens lyfte han huvudet en aning och strök undan tårarna från sitt ansikte med baksidan av handen.  Han såg på mig med tårfyllda ögon i några sekunder innan han lutade sig framåt och kysste mig. Hårt och bestämt, som för att visa att han inte givit upp. Han föll ned från sin hukade position till att sitta på knä och lade armarna om mig. 

Bild, bild, bild, bild, bild


”Hej! Det var ett tag sen. Hur är det?” 
Hans röst gjorde mig varm inombords. Gud vad jag saknade honom. 
”Det var det. Jag saknar dig grymt mycket, Jordie.” klagade jag, ”men allt är okej. Justin har varit iväg några dagar för någon gala. Men han kommer hem ikväll. Och alla börjar återhämta sig efter olyckan... Så gott det går.” 
Han suckade, ”jag är så ledsen över att jag behövde lämna dig mitt i allt det där.”
”Det är lugnt.” försäkrade jag och log för mig själv. ”Justin kom hem precis efter.” 
Han skrattade till, ”ja, men då gick det väl ingen nöd på dig. Den där killen asså...” han tystnade som om han funderade över något. 
”Vad?” 
”Den där killen skulle göra vad som helst för dig. Jag är tacksam över att han kom hem.” 
Jag flinade brett. ”Jag skulle inte klarat det här utan honom.” 

Jordan började med ens tala med exalterad ton, ”herregud Joss! Jag har ju helt glömt bort att berätta för dig! Jag skulle ju hem till dig och berätta om det när du berättade om olyckan, du vet den där dagen när du var på skype med Justin?” 
”Berätta vad?” Han talade så snabbt att jag knappt hann uppfatta vad han sade. 
”Mamma fick ett telefonsamtal från rektorn på min skola medan vi var i Stratford. Mina betyg har höjts något enormt den här terminen - så jag får börja på fotbollen igen!” 
Jag reste mig upp ur sängen, ”på riktigt? Det är ju underbart Jordan!” 
Jag kände mig nästan lika glad som han lät. 
”Jag vet!” svarade han glatt. En lätt knackning på min sovrumsdörr hördes, ”kom in mamma” 
ropade jag. 
Mamma öppnade dörren och tog ett steg in i mitt rum, iklädd mjukisbyxor och en slapp t-shirt. 
”Tänkte bara höra om du ville se en film med mig?” 
Jag nickade, ”ska bara snacka klart med Jordan.” 
”Hälsa” log hon innan hon lämnade mitt rum. 
”Mamma hälsar.” sa jag sedan i luren. 
”Jag hörde, du får hälsa tillbaka. Det var jättekul att du ringde Joss. Verkligen, jag har saknat att snacka med dig.” 
”Vi måste höras oftare. Don´t be a stranger, alright?” 
”Haha, nejdå. Men vi hörs senare, och hälsa Justin!” 
”Det gör vi. Okey.” Samtalet avslutades. 


Eftertexterna rullade. Det här var den tredje filmen min mamma och jag hade sett idag. Sådana här dagar var ovanliga för familjen Chandler. Vi hade legat i soffan med mjukiskläder hela dagen, ätit popcorn och sett på film. 
”Hm, jag måste säga att jag tycker den förra filmen var bättre.” sa mamma och tog en näve popcorn. 
”Jag håller med.” 
Hon sträckte på armarna, ”vi borde äta något.” Hon drog av sig filten och gick ut i köket. Jag tog en handfull popcorn innan jag följde efter. 
”Hemmagjord pizza?” föreslog hon med huvudet i kylen. 
”Varför inte?” 
Jag och mamma började laga maten tillsammans, något som också var mycket ovanligt i vårt hus. Antingen lagade jag maten åt mig själv när hon jobbade, eller så pluggade jag medan hon fixade i ordning middagen. 
”Så, när kommer Justin?” frågade hon och sneglade på klockan. Jag såg på urverket på väggen, kvart över fem. 
”Jag vet inte riktigt. Han skulle komma hit så fort han kom hem, iallafall.” 
Mamma flinade, ”okej.” 
”Varför det där flinet?” frågade jag misstänksamt. 
Hon skrattade medan hon ställde in plåten med pizzan i ugnen och vände sig om mot mig där jag satt vid köksön. 
”Nej inget.” försäkrade hon, ”du är bara annorlunda när han inte är hemma. Du går in i dig själv, liksom. När han är hemma är du mer utåt, och mycket gladare.” 
Jag ryckte på axlarna, ”är det så konstigt?” 
Hon flinade, ”nejdå. Jag föredrar bara när du är utåt och glad.” 


”Så, vad sa Jordan?” frågade hon medan vi satt på de höga barstolarna och slevade i oss en varsin bägare med glass. 
”Han har fått börja på fotbollen igen, han var jätteglad.” sa jag och log när jag tänkte tillbaka på vårt samtal tidigare idag. 
Mamma sken upp, ”den killen och den där sporten alltså.” 
Hon skakade på huvudet, ”jag är glad att han fick börja igen i alla fall. Han behövde det.” 
Hon reste sig upp för att ställa ett latteglas i kaffemaskinen. Medan hon stod och höll in knappen ringde hennes jobbtelefon som låg på köksbänken bredvid. 
”Åh nej...”mumlade hon innan hon svarade, ”Scarlett.” 
”Ja. Nej. Självklart. Pulsådern? Ja. Genast. Hej.” 
Jag visste vad som väntade. 
”De behöver mig på sjukhuset.” sa hon trött. Hon älskade sitt jobb, men hon visste precis som jag att hon skulle bli kvar där hela natten. Det var ett hektiskt arbete min mor hade. 
”Det var ganska brådskande,” mumlade hon medan hon började gå uppför trappan. Jag slickade av min glassked, och på några minuter var hon tillbaka på nedervåningen. 
”Vi ses i morgonbitti, gumman.” sa hon medan hon hängde på sig sin kappa. Jag reste mig upp och följde henne ut i hallen, ”yepp.” 
Hon log innan hon gick ut genom dörren. En kall vind utifrån slog emot mig och jag huttrade till, innan dörren slogs igen. Ensam. Igen. 

Justins perspektiv: 

”Hej allihopa!” sade jag medan Kenny, jag och några säkerhetsvakter på flygplatsen banade väg mellan de skrikande fansen. Jag stannade upp några sekunder och signerade en mörkhårig tjejs First Step 2 Forever som hon höll fram mot mig. Skrikandet blev högre. 
”Vi älskar dig Justin!” ropade de. Jag log, ”älskar er också!” 
De skrek högre. Jag och Kenny nådde den svarta bilen med tonade rutor och hoppade in. En chaufför satt redo att köra oss. 
”Stage Coach Road 455.” rabblade jag vant.
Kenny såg på mig, ”Joss’ hus eller?” 
Jag log, ”ehum.” 
Han skrattade till, ”tänker du inte ens åka hem och duscha innan? Och lämna av bagaget?” 
”Jag kan väl-” 
Han avbröt mig, ”säg inte att du kan duscha hemma hos Joss. Din mamma skulle döda mig om hon fick veta.” han slog händerna för öronen som för att skydda sig från det jag varit påväg att säga. 
Jag brast ut i skratt, ”okej då, jag åker väl hem innan.” 
Han pustade ut. 

Jag tog upp min mobil och efter några knapptryck ringde den henne. 
”Hej, babe.” svarade hon. 
”Hej, gorgeous.” 
”Haha. När kommer du heeeeeeem?” hon drog ut på sista ordet för att låta extra klagande. Jag skrattade till, ”snart. Har bara en biltur framför mig. Kenny fick mig dock att inse att det kanske är fräschare om jag duschar innan jag kommer.” Jag sneglade på Kenny som log nöjt.
”Men du kan duscha-” 
”Nej, min mamma och min stora, intelligenta, kloka, säkerhetsvakt tillåter mig inte.” 
Hon skrattade. ”Okej. Sen kommer du? Direkt?” 
”Såklart.” Det hade bara gått några få dagar, men det kändes som en evighet. Det värsta var att jag visste att jag snart skulle åka igen. Och denna gång var det en längre tid. ”Vi ses snart. Älskar dig.” sa jag innan jag lade på. 
Kenny flinade, ”åh, ni små turturduvor!” Han blinkade med ögonfransarna och försökte se nyförälskad och tjejig ut.
”Haha,” jag drog ned kepsen över ögonen och lutade mig bakåt, ”väck mig när vi är framme, dude.” 


Snön hade helt tynat bort på Joss’ uppfart. Det var snart april, så det vore väl konstigt annars. Jag höll i byxkanten medan jag gick uppför trappan. Folk klagade alltid på hur långt ned mina byxor satt och hur jag alltid var påväg att tappa dem. Förstod de inte att det bara gjorde det ännu roligare att ha dem långt ned? 
Det var mer eller mindre släckt i hela huset, vad jag kunde se. Jag gick fram och knackade några gånger på dörren. 
”Kom in.” hörde jag henne ropa. Jag tryckte ned handtaget och klev in i värmen. Som jag trott var det mörkt, endast levande ljus stod för den enkla belysningen. Jag hann hoppa ur skorna innan hon kom gående mot mig med ett brett leende på sina läppar. 
Hennes hår var uppsatt i en slarvig knut i nacken och hon bar ett par svarta jeans och en vit skjorta. Hon såg perfekt ut, som alltid. 
Ingen av oss sa något. Vi möttes på mitten och slog armarna om varandra. 
”Har du strömavbrott eller något?” viskade jag. 
Hon fnissade, ”nej. Mamma och jag har haft mysdag. Hon behövde åka till sjukhuset för några timmar sedan.” 
”Så du har suttit hemma hela dagen?” frågade jag retsamt och släppte henne. Jag lade handen på hennes vänstra kind. 
”Ja,” hon ryckte på axlarna, ”och väntat på dig.” 
Jag lutade mig framåt och pressade läpparna mot hennes. En kraftig och passionerad kyss. Mina läppar kände återföreningens sötma efter dagarna vi varit ifrån varandra. 


”Så, hur var det?” frågade hon och gröpte ur en sked glass ur burken som stod på hennes mage. Hon halvlåg med benen i mitt knä på soffan, och på teve visades en film ingen av oss fäste någon större uppmärksamhet vid. 
”Som vanligt. Mycket kändisar, kameror och sådant.” svarade jag med ett flin, ”bara ännu en gala.” 
Hon skrattade till, ”känns det inte som lite av en krock? Att först ha det livet, och sedan det här?” 
”Vad menar du med det här?” frågade jag och log snett. 
”Att sitta på soffan och äta glass med en helt vanlig kanadensare.” förtydligade hon. 
”Jag måste erkänna att jag hellre äter upp kanadensaren än glassen men...” jag lutade mig framåt och tog glassen ifrån henne medan hon skrattade åt mitt tama skämt, ”jag älskar båda mina olika liv. ” 
Hon nickade fundersamt, ”jag antar att du måste åka snart igen? För att få en dos av ditt kändisliv?” Det sista var bara ett försök att dölja hur smärtsamt hon tyckte det föregående var. 
Jag såg på henne och suckade. Jag hade inte velat ta upp det här ännu. 
”Faktum är,” började jag och ställde ifrån mig glassen på bordet, ”att jag ska iväg på en turné snart. Inte en flera månaders, men kanske en månad iallafall...” 
Hon svalde, men försökte sig på ett leende, ”jag antog det. Men det är okej.” Tjejen var inte bra på att ljuga, det var ett som var säkert. 
Jag bara såg på henne. 
”Vad?” utbrast hon. 
”Du är så dålig på att ljuga, du vet det va?” 
Hon rodnade, ”du har sagt det. Jag menar bara... Det finns inte mycket jag kan göra, right?” 
Jag ryckte på axlarna. Hon tog åter till orda, ”så, jag kan väl lika gärna låtsas att det är okej?” 
Jag lutade mig framåt med handflatorna i soffan på vardera sida om hennes huvud och pressade min kropp mot hennes. Mina läppar var några ynka centimeter från hennes, ”du behöver inte låtsas något.” Jag lät mina läppar snudda mot hennes. Det kändes så rätt att jag var tvungen att göra det igen. 
Hon flinade, ”du tror inte jag kan förföra dig till att stanna va?” 
Jag log mitt charmigaste leende, ”du kan alltid försöka.” 
Hon lade armarna om min hals och pressade mig närmare. Jag sjönk försiktigt ned ovanpå henne och flätade in mina fingrar i hennes hår. Hennes kropp pressades hårt mot min. Det var som om en glödlampa tändes inom oss båda två. Som om all lust bara inföll, utan att vi kunde göra något åt det. Och lusten jag kände speglades i hennes ansikte.
Hon förflyttade sina händer till linningen på min tröja och började krångla mig ur den.  Jag avbröt kyssen, satte mig upp, drog av t-shirten och slängde den åt sidan. Hon lade sin ena hand om min nacke och drog ned mig ovanpå henne igen, där kyssarna åter tog vid. 
Hon började knäppa upp knapparna på sin skjorta och hade efter en stund krånglat sig ur den. 
Jag andades tungt. Upphettsat. Hon flyttade sina händer till mina byxor och började dra av dem. 
Jag började kyssa henne på halsen medan hon drog av sina egna. 
”Jag älskar dig.” viskade jag medan jag kysste ett mönster från hennes nyckelben upp till hennes kind. Hon såg mig i ögonen, ”jag älskar dig.” 


Joss’ perspektiv: 

Den svaga belysningen i mitt rum var tillräcklig för att jag skulle kunna urskilja konturerna av honom. Av hans ansikte. Av hans läppar. Läpparna som nyss pressats det hårdaste som någonsin skulle kunna vara möjligt mot mina. Hans ansikte, som mina händer hade pressat ännu närmare mitt eget. Han. Hans kropp som hade format min.
Hans hand låg precis vid slutet av min midja. 
Hans läppar fann åter mina. 
”Igen.” viskade jag och pressade mig närmare honom. Han förflyttade handen som legat vid mitt ryggslut och lät istället båda sina händer lyfta upp mig ovanpå honom, i gränsle. Lusten pulserade i hela kroppen. Det fanns inte ett uns av tvekan i våra rörelser längre. Han höll kvar sina händer på mina höfter och snurrade runt, så jag låg under honom. 
Han trängde försiktigt in i mig och sände ilningar av glödande njutning genom min kropp. Han andades tungt mot min hals. Han smekte mig, och de mjuka trevande rörelserna från gången innan på soffan hade helt övergått till målmedvetna tydliga rörelser. Min kropp blossade under hans händer, och jag visste inte vad jag skulle göra med mina egna, jag kunde inte få nog av honom. Jag kände musklerna i hans kropp spännas då han stötte hårt och djupt in i mig. 

Vi låg stilla. Flämtande och svettiga bredvid varandra. Hans ansikte mot min axel. 
”Hur hittade jag dig?” viskade han.
55:

Previous: Min kropp blossade under hans händer, och jag visste inte vad jag skulle göra med mina egna, jag kunde inte få nog av honom. Jag kände musklerna i hans kropp spännas då han stötte hårt och djupt in i mig. 

Vi låg stilla. Flämtande och svettiga bredvid varandra. Hans ansikte mot min axel. 
”Hur hittade jag dig?” viskade han.

Bild, bild, bild, bild

”Välkomna ombord, damer och herrar. Vi förväntas anlända i Paris cirka 13.45. Vi ber er ta hänsyn till videon som kommer visas ovanför er. Tack för att ni flyger med oss önskar besättningen och kapten Samuelson”

Det hade gått tre veckor. Tre veckor sedan Justin åkte iväg för en "kort" turne. Det kändes som evigheter. Och ännu var den inte slut, en och en halv vecka kvarstod innan han skulle hem till Stratford igen. 
Men idag och under den närmsta veckan skulle jag få träffa honom. Dock hade jag förstått på riktigt vad som väntade mig först när jag blivit avlämnad av mamma på flygplatsen. Att resa runt till ett nytt land varje dag, träffa på alla paparazzis och bemöta fansen som hotade mig, skrämde mig mer än jag ville erkänna. Men det var Justin vi talade om. Killen jag älskade, och som jag inte träffat på flera veckor, vilket höll på att knäcka mig. Jag skulle göra vad som helst i det här läget för att få träffa honom, paparazzis eller fans kunde inte stå i min väg. 

Mannen som satt bredvid mig hade somnat mer eller mindre såfort planet lyfte, och sov med halvöppen mun. 
Jag saknade Primrose redan. Vi hade varit oskiljkatiga sedan Justin åkt, och stöttat varandra. Dylan hade också hämtat sig väldigt bra med tanke på omständigheterna. Både Chaz och Ryan var tillbaka i hockeyrinken igen, men Dylan skulle inte få spela på flera månader till. I bästa fall. Doktorerna hade varnat honom för att han kanske aldrig skulle kunna spela igen.
"Vi börjar närma oss Paris, damer och herrar. Det är just nu 15 grader och allt förhåller sig bra. Vi kommer landa inom femton minuter." 
Jag såg ut genom fönstret, ned på landskapet under mig. Jag hade aldrig varit i Frankrike, och säkerligen inte de andra länderna jag och Justin skulle resa till under de nästkommande dagarna heller. Som tur var hade jag inga problem med att flyga flygplan, men jag hade alltid tyckt det var nervöst och snurrigt med alla incheckningar, lappar på väskor, inchekningar av stora resväskor, tullar och boardingpass.


Bandet började rulla och resväska efter resväska drogs av bandet och rullades iväg. Min svarta resväska kom nästan sist, och jag hade såklart börjat bli nervös över att något gått fel och att den inte skulle komma. 
Jag drog, med viss svårighet, av den från bandet och började gå mot utgången där någon från Justins crew skulle möta upp mig. Jag hoppades att det var någon jag kände igen. 
Jag gick igenom ankomsthallarna och såg flera taxichaufförer stå med lappar med namn på som "Chi Choang" "Felipe Pelé" och "Olaf Thundersen". Jag gick förbi dem, dragandes på min väska och med min stora Louis Vuitton handväska i handen. 
Med ens såg jag fem personer stå runt en man jag kände igen väldigt väl. Kenny. 
Jag gick fram till honom, men höll mig i bakgrunden medan människorna artigt bad om att få ta en bild med honom. 
Kenny log för kameran och tackade dem sedan. Han fick syn på mig och nästan skuttade fram till mig. 
"Hej Joss!" sa han glatt. 
Jag flinade, "hej! Jag visste inte att du hade en egen fanclub?" 
Han skrattade, "jodu. Snart är jag lika känd som din pojkvän," sa han och vickade på ögonbrynen. 
Jag log innan vi började gå bort mot de stora glasdörrarna som ledde ut. 
"Justin har en konsert redan ikväll, därför kunde han inte komma hit själv. Han har alltid en hel del förberedelser att göra innan varje show." 
Jag nickade, "det är lugnt." 


Det var varmare här än hemma, det kände jag direkt när vi gick ut genom dörrarna.
En bit bort stod en stor svart bil med tonade rutor. Kenny hjälpte mig att lasta in mina väskor i bakluckan innan vi hoppade in, Kenny vid ratten och jag bredvid. 
"Om du bara visste hur mycket han saknar dig." sa Kenny och skakade på huvudet, "han pratar om dig hela tiden. Och gnäller över att vara ifrån dig. De i crewet som aldrig träffat dig eller vet vem du är håller på att spricka just nu, både över att träffa dig och för att hans gnällande kommer upphöra ett tag." sa han skämtsamt. Jag fnissade till. Vi körde ut på motorvägen, "jag har saknat honom också." sa jag och undrade hur lång den här bilresan var. Tio minuter? Tjugo? Det skulle kännas som en evighet, trots att jag verkligen gillade Kenny. Att befinna sig så nära Justin, men ändå så långt bort irriterade mig. Samtidigt var det kul att åka runt i en helt annan miljö än hemma, Paris var verkligen jättefint.
"Hur är det med alla hemma i Stratford?" frågade Kenny medan vi svängde av vid en avfart. Jag ryckte på axlarna, "helt okej. Vi har alla hämtat oss ganska bra. Ibland händer det att en vikarie ropar upp Nolans namn har Dylan berättat, och då blir alla sådär ledsna igen." 
Kenny grimaserade, "usch. Men tiden läker alla sår, och det värsta har redan varit." 
Jag log mot honom, "du har rätt." 
Vi körde förbi en stor arena och in på baksidan och parkerade bredvid Justins turnébuss. Jag mindes sist jag befunnit mig därinne, i Omaha på nyår. När Justin hade kysst mig på kinden och-
Kenny hade hoppat ut och öppnade min bildörr vilket avbröt mina tankar. Jag hoppade ur och tog emot mitt handbagage, Kenny envisades med att ta min stora resväska. 
Vi gick fram till en stor port där en vakt stod. Kenny log mot honom när han öppnade dörren. 
"Tack Ben." sa Kenny när vi gick in. 
Mannen, Ben, såg forskande på mig. Jag log halvhjärtat innan jag följde efter Kenny in. 
Såg alla arenor likadana ut? Fullt med dörrar i en lång korridor, där massa människor med headsets och sladdar sprang runt. Med ens såg jag ett väldigt bekant ansikte, samtidigt som hon såg mig. 
"Joss! Hej!" sa Pattie innan hon kom fram mot oss och gav mig en kram. 
"Hej!" Jag var glad över att se henne. Till viss del kändes det som att träffa Justin igen. 
Hon lade handen på min axel, "gick resan bra?" 
Jag nickade, "jag har aldrig flugit ensam, men mannen som sov bredvid med öppen mun var inte alltför dåligt sällskap."  Hon skrattade, Kenny också. 
"Han har verkligen saknat dig. Och han pratar om dig hela-" Kenny avbröt henne, "jag har redan berättat om hur desperat förälskad och dorky din son är, Pattie." 
Pattie boxade till honom i armen, "sch." hon skrattade, "iväg med dig nu. Jag följer med Joss." 
Kenny flinade innan han blinkade mot mig och gick iväg. Pattie och jag började gå, hon gick kunnigt mellan alla dörrar. 
"Har du varit här förut?" frågade jag när vi svängt minst fem gånger och hon hade vetat precis vilka dörrar vi skulle ta. Hon log, "ja. Justin har uppträtt här...2...3...Jag har tappat räkningen." förklarade hon urskuldande. 
Jag var säker på att jag aldrig skulle lära mig hur man gick runt i den här enorma byggnaden. 
Mitt ansikte måste ha talat om hur förvirrande jag tyckte alla dessa gångar var, för Pattie brast ut i skratt, "man lär sig faktiskt ganska snabbt." Jag nickade men hann inte svara något innan jag hörde musiken. Och Justin. 

And if we two can be, cause underneath
You better bring all along
Cause you been traveling
The same road for a long time
Feels like a burning love

Vi gick in genom en sista dörr och kom ut precis till höger om scenen. Justin stod med micken i handen och bakom honom spelade ett band och några dansare dansade. Justin hade inte sina vanliga scenkläder utan var endast iklädd jeans och ett vitt linne. Hjärtat dunkade så det höll på att trilla ut ur bröstet. 

But going nowhere fast
I meant to tell you there’s no limit
To what you can do
You just gotta believe 

Han gjorde några danssteg och sänkte micken. 
Justin vände sig om mot dansarna och bandet, "grymt." Sedan vände han sig om ut mot arenan igen och såg sig omkring samtidigt som han talade. "Kan vi ta refrängen igen, och sedan-" han avbröt sig när hans blick fastnade på mig. Pattie skrattade till och klappade mig på ryggen, "jag ska lämna er två ensamma." Hon vände om och gick ut genom dörren igen. 
Jag bara stod där, leendes som ett fån, och stirrade på honom. Han lade ned mikrofonen, hoppade av scenen och joggade fram till mig. När han nådde mig såg det ut som att han tänkte säga något, men ångrade sig sedan och pressade sina perfekta läppar mot mina. Han flätade in fingrarna i mitt hår och kysste mig länge. Jag lade armarna om honom och det kändes i varenda cell hur rätt det här var, att vara ifrån honom hade varit som att en del av mig varit i koma och nu vaknat upp.
Bakom oss hörde jag hur bandet och dansarna visslade och körade, "Ooooh, Bieeebeeer" men jag brydde mig knappt. Justin avslutade kyssen och lutade pannan mot min. Han placerade handen på min kind, "du är här." 
Jag såg in i hans ögon, "jag är här." 
Han log, "jag har sakna-" Jag avbröt honom, "ja, Kenny har berättat om hur 'desperat förälskad' och gnällig du är."
Han skrattade, "Jaså?" 
Han pressade läpparna mot mina igen, "det ligger väl lite sanning i det där..." erkände han och log sitt sneda leende. Jag flinade. 
"Hey, Justin!" ropade någon från scenen och vi vände oss om. 
"Jag förstår att du hellre hånglar med Joss, hej föresten Joss, men vi måste faktiskt köra igenom kvällens låtar." förklarade Dan och försökte låta sträng, men kunde inte hålla sig från att le. 
"Shut up dude" ropade Justin åt honom, men vände sig sedan mot mig, "han har faktiskt en poäng. Jag måste repa, men du kan gå ut till mamma och Kenny eller något om du vill." 
Jag skakade på huvudet, "jag sitter hellre här." 
Det såg ut att glädja honom. Han nickade, kysste mig snabbt innan han joggade bort mot scenen och gick uppför de fem trappstegen och upp på scenen. 
"Klarar du av att repa med henne i samma rum, eller kommer du tappa bort dig?" retades trummisen. Alla garvade, även Justin stämde in. 
"Tyst, knuckleheads. Nu kör vi." flinade han och tog upp mikrofonen från golvet. Jag slog mig ned på ett av sätena på första raden, och innan Justin började sjunga blinkade han mot mig. 



I'm all gone
Yeah, yeah, yeah
Yeah, yeah, yeah
Now I'm all gone
Yeah, yeah, yeah
Yeah, yeah, yeah
Now I'm all gone
Yeah, yeah, yeah
Yeah, yeah, yeah
Now I'm all gone, gone, gone, gone
I'm gone,

avslutade han, fortfarande med blicken fäst vid mig, precis som den varit på alla låtarna han sjungit under dagen. Ingen kunde till fullo förstå hur bra Justin var eller hur mycket hans musik berörde förrän man fått höra dem med hans blick fäst på dig. Medan han såg på dig och sjöng orden, och man visste att han bara sjöng dem direkt till dig. 
Han vände sig om mot dansarna och bandet, "tack grabbar. Vi tar matpaus." De slog knogarna mot varandra och high-fivade innan de gick av scenen. Justin var den enda som inte direkt gick backstage utan hoppade av scenen, precis som tidigare, och gick fram till mig. Han slog sig ned på sätet bredvid mitt och lade armen om mig. 
"Så, vad vill du äta?" 

Allison och Pattie hade bokat ett varsitt hotellrum för mig och Justin för natten i Paris, även om jag var säker på att de båda förmodade att vi skulle sova i samma rum ändå. Enligt mig var det bortkastade pengar och vi borde se till att de inte bokade ett onödigt hotellrum igen, men Justin hade viftat avvärjande på handen och sagt att det inte spelade någon roll. "Om mamma vill ha det så, får hon göra så." 
Just därför tassade jag nu genom hotellkorridoren i bara linne och hotpants med låskortet till min rumsdörr i handen. 
Justins rum låg bara två rum från mitt, så på några sekunder var jag framme och knackade på hans dörr. 
Han öppnade dörren med ett brett leende på sina läppar och, notera, utan tröja. 
"Hej" mumlade jag och han stängde dörren bakom mig. Jag gick in och slog mig ned på hans säng. Hans rum var nästan identiskt med mitt, det var inrett i jordnära färger och i mitten av rummet stod en stor, vit dubbelsäng.
Han stängde med säkerhetskedjan och vände om och började gå mot sängen. "Hej." 
Han satte sig bredvid mig, lutade sig framåt och kysste mig. När han avslutat kyssten bredde han ut sig på sängen med händerna knäppta i nacken. "Jag är så glad över att du är här." 
Jag lade mig ned med huvudet på hans mage, och han började stryka mig över håret. 
"Jag med." viskade jag. "Det är ett under att mamma tillät mig att åka, och hela vårlovet dessutom. Om inte pappa hade övertalat henne hade det aldrig gått... Och jag tänker betala tillbaka för allt det här." 
Han skrattade bara. 
"Jag menar allvar Justin, jag vill inte att du ska behöva betala för boende och att jag ska resa runt och allt den här veckan." 
Han skrattade igen, "när jag vill ha något, fixar jag det. Det är typ det hela det där 'Never Say Never' konceptet går ut på, vet du. Och jag ville ha dig här, med mig, den här veckan." förklarade han. Jag vände på huvudet så jag mötte hans blick, "du får mig att låta som en prostituerad." Jag försökte låta sårad, men var säker på att leendet hördes i min röst. 
Han bara tittade på mig tills vi båda brast ut i ett tyst, klingade skratt. 

"Var åker vi imorgon?" Vi hade krupit ned under täcket, och jag låg på hans ena arm och bara andades in hans doft och kände värmen från hans hud mot min. 
"Det blir Sydamerika nu. Argentina imorgon." sa han och gäspade, jag var också trött. Jag kröp närmare honom, kysste honom på nyckelbenet och sade godnatt. Jag minns inte om han svarade, bara att han ömt kysste min panna innan jag somnade.

Jag vaknade av att det var kyligt i rummet. Jag sökte med fingrarna efter honom, men fann honom inte. 
"Justin?" viskade jag, men fick inget svar. Sedan hörde jag vad som väckt mig.
"Justin Bieber, Justin Bieber, Justin Bieber!" 
Jag öppnade ögonen och såg mig omkring. Balkongdörren var öppen och ute på balkongen stod Justin och gjorde ett hjärta med händerna. Fansens skrik var öronbedövande. Jag smög fram och ställde mig vid gardinen, så jag inte syntes för de utanför. 
"Jag älskar er också!" ropade Justin till fansen som stod nedanför. Han vinkade och gick in igen där han stängde dörren om sig. 
Först såg han mig inte, men hoppade till när han väl gjorde det. "Oj, jag visste inte att du var vaken."
"Hur många är där nedanför?" frågade jag förvirrat. Vad var klockan egentligen?
"Några hundra." sa han och ryckte på axlarna. "Men det är lungt, vi har ju alla vakter här på hotellet. Och så åker vi direkt till flygplatsen." Han log. Detta var inget ovanligt för honom. Jag däremot var redan orolig över att behöva gå den relativt korta vägen från hotellets entré till bilen som skulle köra oss till flygplatsen, med paparazzis och fans runtom mig. Justin hade inte talat ut i media om vårat förhållande, Scooter och han hade kommit överens om att det var ganska självklart med de bilder de fått på oss, först hemma hos Bruce och Diane och sedan på begravningen. Vi skulle inte svara på frågor, utan bara vara. 
Justin såg på mig, "nervös?" 
Jag skakade på huvudet, "nejdå." ljög jag. 
Han skakade på huvudet, "jag ser direkt när du ljuger, remember?" 
Jag log, "okej lite. Men jag ska springa över till mitt rum, byta kläder och hämta min väska. Jag är tillbaka om en halvtimme, typ?" 
Han log och tog ett steg fram och kysste mig innan jag gick mot dörren, öppnade den och gick ut i korridoren. Jag skulle precis öppna dörren till mitt rum när Kenny och Alfredo kom gående. 
"Oj. Är det the walk of shame tillbaka hem jag ser, Joss?" frågade Alfredo.
Jag snodde runt och log oskyldigt mot dem, "faktiskt inte." 
De skrattade. "Vi måste åka om typ femtio minuter." sa Kenny när deras skrattsalvor lagt sig. 
"Okej, jag är klar tills dess." sa jag, gick in genom dörren, smällde igen den och satte mig på huk på golvet. Vad hade jag gett mig in på?
56:

Bild, bild, bild


”Joss, är du redo?” frågade Scooter när hela crewet samlats i Justins rum. 
Inne i rummet befann sig förutom Scooter, Justin och jag även Kenny, Alfredo, Pattie, Carin, Allison, vakten från igår vid namn Bob och flera människor jag inte visste namnet på. 
”Så, det är fullt med paparazzis och fans utanför. Jag och Allison har kommit fram till att det är smartast om Justin och Joselyn får några vakter var, och går skilda vägar. Det blir bäst så.” förklarade han alldagligt. 
Än en gång irriterade det mig hur lättsamt de tog på detta. Själv hade jag behövt ta en lång varm dusch för att lugna mina nerver, men väl ute ur duschen var varenda muskel i min kropp lika spänd igen. Jag hade aldrig gillat uppmärksamhet, och att gå bland dessa människor som avskydde mig pågrund av mitt val av pojkvän var inget jag såg fram emot. Och att dela på oss? Jag svalde hårt.
Mitt ansikte måste ha yttrat orden jag inte ville säga högt, men som en röst i mitt huvud skrek, för Justin såg bekymrat på mig och invände sedan. 
”Det är ingen bra idé.” 
Scooter såg häpet på honom, jag antog att han inte var van vid att Justin sade emot honom angående sådana här saker. 
”Vad menar du?” 
Justin harklade sig, ”jag gillar inte att vi måste dela på oss.” han mötte min blick och såg in i mina ögon när han fortsatte, ”jag tror inte att det blir något problem om vi går tillsammans.” 
Pattie lade sin hand på Justins axel, ”Justin. Scooter och Allison-” 
Han avbröt henne, ”jag vet att de tror att det blir bäst. Men,” han tog ett steg fram och placerade handen på min kind, ”tänk på henne också.” 
Scooter talade med irriterad röst, ”det är det vi gör, Justin. Och du behöver inte gilla det men-”
Justin skakade på huvudet, ”nej. Jag brukar alltid lyda er två när det gäller media och PR annars, men-”
Scooter såg besviket på Justin, ”så du väljer hellre att riskera något för att ni två ska gå tillsammans, istället för att ni delar på er och riskerna för att något ska hända minskar radikalt?” 
Detta fick Justin ur balans, och vi alla såg det. Dock höll jag fortfarande med honom. Jag litade på alla i crewet, men att behöva möta sådana här saker utan Justin var hemskt. 
Justin såg på mig, och jag förstod vad han gjorde. För honom spelade det ingen roll om vi delade på oss eller inte, såklart. Han var van vid det här. Han såg bara efter vad jag kände, för han visste att jag inte skulle invända själv. 
Jag ville inte skapa problem, och även om det skrämde mig, hade Scooter rätt. 
”Det är okej, Justin. Vi kan dela på oss.” sa jag och försökte mig på ett leende. Justin flinade, ”hur ofta måste jag berätta för dig att du är en usel lögnare?” 

Väl nere i lobyn, som var fylld till bredden med vakter som såg till att inga utan rumsnyckel tog sig in på hotellet, tog två av dem hand om alla i crewets bagage, inklusive mitt och Justins. När de öppnade dörrarna hördes skrik, både polismäns, paparazzis’ och fans'.
”Polisen har lyckas spärra av en stor del så vi bör komma ut utan problem. Dock ser jag fortfarande att ni bör dela på er.” 
Justin skakade på huvudet en sista gång, och Scooter suckade. 
Sedan gick Pattie och Alfredo, Dan, Carin, Allison och några vakter ut. Skriken blev högre. 
”Redo?” frågade Justin och fattade min hand. Ingen idé att ljuga om han ändå skulle syna mina lögner tänkte jag, ”nej. Men det kommer jag heller aldrig bli.” 
Han kysste mig löst på läpparna och log, ”det går bra.” 
Scooter, Kenny, Justin och jag gick tillsammans med dubbelt så många vakter som de innan ut genom de stora glasdörrarna. 
Skriken var öronbedövande. Blixtarna var förblindande. 

Poliserna hade bildat någon form av förkroppsligad kedja som såg till att fansen inte sprang mot oss. Ändå pressades vi från båda hållen då massorna tryckte kraftigare och kraftigare mot poliserna. 
Bildörren var öppen och vi var bara några få meter ifrån den, när polisernas upprörda rop tilltog. 
”Backa! Allihopa, backa genast!” skrek de med hårda röster. Sedan brast deras formation. Trycket mot oss blev kraftigare, trots att vår lilla grupp hade vakter på vardera sida om oss. 
Först när de kom närmare oss hörde jag vad de sa, 
”Håll dig borta från Justin, han tillhör inte dig!”
”Justin, jag har hört att hon är otrogen! Justin!”
”Kan jag få en autograf? Snälla!”
”Justin jag älskar dig!”
Justin log och highfivade med sin fria hand mot flera hans. Vakterna och Kenny puttade vant bort tjejer som mer eller mindre klättrade på dem för att komma närmare Justin. 
”Lugna ner er allihopa! Såja, ta det lungt.” ropade Kenny. Det här var en vanlig dag på jobbet för honom. 
”Hej guys.” sa Justin med ett leende till de som lyckats komma inom hörhåll. 
Någon tog tag och drog mig i jackan, men en vakt agerade genast och fick bort det vilda fanet. 
Justin släppte min hand och placerade den istället på min korsrygg, som för att stödja mig.
”Ni är jätte gulliga tillsammans!”
”Aaaaw.”
”Justin, hon är en falsk bitch! Ser du inte det?”
Jag såg hur flera, trots vakternas arbete, lyckades komma fram och snudda vid Justin och dra i hans kläder. Tacksamt såg jag på vakterna som omringade oss, tur att inget värre hade skett. Sedan blickade jag ned i marken igen. Det kändes säkrast att se ned på mina fötter och försöka att inte snubbla över någon annan, och dessutom var jag rädd för att möta fansens blickar. 
Vi stod framme vid bildörren och kunde nu hoppa in, så vakterna skingrade sig en aning, på Justins begäran, för att låta några fans få chansen att komma lite längre fram. Det här hade inte alls varit så farligt som jag trott. 
Men hur många gånger har man fått höra att man inte ska ta ut segern i förväg? Alldeles för många. 
Ett fan höjde handen för att ge Justin en high five, samtidigt som massan bakifrån pressade alltmer. 
Sedan gick allting otroligt snabbt. Tjejen, vars hand var någon decimeter från Justins, tappade balansen och greppade förtvivlat efter något att hålla fast vid. 
Hennes långa naglar klöste mig smärtsamt i ansiktet. Jag ryggade bakåt och vakterna agerade direkt. De skrek åt mobben, samtidigt som de förde bort tjejen. 
Jag lade handen för ansiktet för att dölja skadan och Kenny såg snabbt till att jag och Justin hoppade in i bilen. Det sved ordentligt på min högra kind. 
Scooter satt redan inne i bilen mittemot oss. 

När Kenny hoppat in och stängt dörren om oss började bilen direkt rulla, trots att det var fullt med människor runt. Justin och jag hade hoppat in i sådan hast att vi mer eller mindre satt i varandras knän. Min hand var fortfarande för ansiktet, och han tog försiktigt tag i min arm och drog ned den. Sedan flämtade han till. 
Kenny såg på mig och grimaserade. Han räckte fram en näsduk som Justin försiktigt började badda mitt ansikte med. 
”Aj” gnällde jag lågt. Han placerade sitt finger under min haka och förde mitt ansikte uppåt så jag mötte hans blick.
”Fan, förlåt.”
Jag tog näsduken ifrån honom och började badda själv, den var färgad med rött kladdigt blod. 
”Det är lugnt, herregud. Det är inte ditt fel.” 
Justin såg på Scooter som sammanbitet stirrade framför sig. 
”Jag skulle inte låtit er gå tillsammans.” mumlade han och placerade tummen och pekfingret på näsryggen. 
”Det finns inget som säger att det inte hänt om vi inte gått tillsammans.” resonerade jag. Jag ville inte ge någon av dem skuldkänslor, samtidigt som det faktiskt var sant. 
”Sant.” medgav Justin, samtidigt som Scooters telefon ringde. 
”Hey. Ja, vi är ganska okej. Nej då, Justin mår bra. Allt är bra. Fast Joss...”
han tystnade. 
”Nja, ett fan rev henne i ansiktet. Nja, det ser ganska hemskt ut, men jag är säker på att hon är tuff nog att klara det.” han blinkade mot mig och jag flinade, ”ja. Ja. Vi ses där. Hej.” 
”Pattie?” frågade Kenny när Scooter lagt på. 
”Yes. Hon sa att de hade sett att något hände precis när de åkte förbi och undrade hur det var med oss.” 
”Hur gör vi i fortsättningen med det här?” frågade Justin och såg menade på mig. 
Scooter ryckte på axlarna, ”jag vet inte. Fler vakter. Striktare regler.” han gav Justin en blick som sade att det var bäst att lyda. 
Justin förvånade mig genom att nicka. 

Samtalen i bilen dog ut och Justin lade armarna om mig och lutade sitt huvud mot min axel.
”Hur är det?” viskade han. 
Jag kysste honom på pannan, ”tja, jag har inte sett mig själv ännu, men det svider inte så mycket längre.” 
”Du är vacker även när du har blod i halva ansiktet.” sade han allvarligt, ”trots det, låter jag aldrig något sånt här hända igen. Aldrig igen.” 



Det knackade på dörren. Med alla dessa regler att tänka på och uppståndelsen runt oss, gjorde detta att jag genast blev orolig och paranoid. 
”Vem är det?” ropade jag medan jag gick mot dörren. 
”Roomservice” svarade Justin. 
Jag log när jag öppnade dörren, ”ha-ha.” 
Han lutade sig framåt och kysste mig, utan att ens stänga dörren om sig. Jag var klädd i hotpants och linne, redo för sängen, medan han var fullt påklädd med jeans och t-shirt. 
Han log charmigt när han såg att jag blickade över hans kläder. 
”Ser du något du gillar?” frågade han och putade med läpparna. 
Jag skrattade, 
”jag undrade faktiskt över varför du är klädd som om du skulle någonstans. Klockan är...Vad är den?”
”Lite över tolv.” sa han nöjt, ”och du och jag ska ut på promenad i månskenet.” 
Han tog min hand och började backa ut ur rummet. 
”Ehm, Justin...Jag vet inte. Vi får ju inte gå ut utan vakterna just nu?” stretade jag emot.
Han gick närmare så våra näsor snuddade vid varandra. ”kom igen. Jag vill verkligen. Snääälla?” han såg vädjande in i mina ögon.
Jag suckade, ”du är medveten om att du kan få mig att gå med på vadsomhelst va? Det är inte speciellt rättvist.” Han flinade, ”kom igen nu, babe.” 

Värmen trots den sena timmen förvånade mig inte. Hela dagen hade varit olidligt varm, och sanden hade inte ens gått att gå på tidigare då den varit brännhet. Nu var den sval mellan tårna, när jag och Justin vandrade längsmed stranden och gungade fram och tillbaka med våra sammanflätade händer. 
Det hade gått över ett dygn sedan vi lämnat Paris, och när blodet väl var borta såg inte min kind alltför hemsk ut. Nu märkte jag knappt av det längre. 
Plötsligt stannade han. Jag såg frågande på honom. 
”Jag är trött på att vara bevakade hela tiden.” mumlade han, ”vakterna, Scooter. Vi är aldrig ensamma.” 
Hjärtat dunkade fortare, ”vi är ensamma nu.” viskade jag.
Han log och lade sina händer på mina höfter. Som vanligt fick hans beröring genast min kropp att reagera lustfyllt och hetta under hans händer. 
Han böjde sig ned för att kyssa mig samtidigt som jag lade armarna om hans hals. Hans läppar masserade hungrigt mina, och innan jag visste ordet av låg vi ned i den mjuka sanden. Hans kropp ovanpå min, hans händer som rörde sig längsmed min rygg. Jag drog av honom hans t-shirt och smekte långsamt hans mage. Kyssarna tog åter vid och våra händer trevade över varandras kroppar allt mer. 

”Hey, ledsen att störa guys.” 
Justin och jag mer eller mindre flög upp, likt två tecknade figurer, när vi hörde Kennys röst. Mina kinder hettade genast.
”Vad?” nästan morrade Justin och såg på Kenny som stod någon meter ifrån oss, men jag hörde den generade undertonen i hans röst. 
”Pattie och Carin såg att ni inte var kvar på era rum, och Scooter sade åt alla att genast söka upp er. Ni vet att ni inte får gå ut-”
”Utan några vakter.” avslutade Justin, ”vi vet. Det var mitt fel, jag övertalade henne.” 
Kenny ryckte på axlarna, ”Scooter bryr sig nog inte så mycket om vems fel det var. Kom igen nu, rappa på, turturduvor.” Justin reste sig upp med tröjan i sin ena hand, och räckte ut den andra åt mig för att hjälpa mig upp. 

Väl på hotellet stod ett par vakter tillsammans med Pattie, Carin, Allison och Scooter i Justins rum och mötte oss. 
”Men herregud.” mumlade Justin irriterat när vi kom in. 
”Ja, herregud.” upprepade Allison, ”jag trodde vi gjort klart för er att ni inte fick gå någonstans utan vakter?” 
Justin suckade, ”det var inte direkt så att vi var inom någon fara.” 
Scooter fnös, ”men ni kunde ha varit. Jag förstår inte Justin, inser du inte att du utsätter Joss för fara när du gör såhär?”
Justin stelnade till en aning och hans ansiktsuttryck hårdnade, "vi var inte inom någon fara." upprepade han.
Scooter suckade, "och vad hade ni gjort om det kommit femtio fans springades mot er?" 
"Tagit bilder och skrivit autografer." sa Justin utan att tveka. 
"Och om de börjat dra i era kläder och någon hade, hm, låt oss säga, snubblat till en aning och råkat klösa Joss' andra kind? Vem hade fått er därifrån när hon haft blodet rinnandes?" frågade Scooter kyligt. Det märktes att han använde mig som Justins svaga punkt, och jag gillade det inte. Jag märkte på Justin att han hade skuldkänslor över det som hänt, och som vanligt var det inte ens hans fel. Det var mitt. 
Justin skrattade hånfullt, "det där var lågt." 
Han vände på klacken, och jag gav de andra en ursäktande blick innan jag följde hans exempel och vi hand i hand gick ur ur rummet. Han styrde sina steg rakavägen mot mitt rum, men stannade när vi var framme vid min dörr och lutade sig framåt med handflatorna på korridorens vägg med mig mellan hans armar. Han var frustrerad och hans ögon såg mörkare ut än vanligt. 
"Förlåt för allt det här. För all jävla skit jag utsätter dig för, för att vi aldrig kan göra något. För att jag fick dig att komma hit och-"
Jag lutade mig framåt och pressade mina läppar hårt mot hans. 
"Sluta be om ursäkt." sa jag sedan, "jag har inte gjort annat än saknat dig i tre veckor, och för mig spelar det absolut ingen roll vilka som är runt oss eller vad som händer. Jag bryr mig inte, för jag älskar dig."
Han såg fortfarande frustrerad, och något sårad, ut. "Men-" 
"Inga men." mumlade jag och började kyssa honom igen. Jag lade armarna om honom och pressade hans kropp närmare min, samtidigt som jag fumlade för att få fram rumsnyckeln. Jag fick upp den ur fickan och försökte att utan att avsluta vårat kyssande, få upp dörren. Justins händer var på min midja, men han förflyttade den ena och lyckades öppna dörren. Sammanflätade i varandra gick vi in på rummet och smällde igen dörren om oss.
57:
Previous: "Sluta be om ursäkt." sa jag sedan, "jag har inte gjort annat än saknat dig i tre veckor, och för mig spelar det absolut ingen roll vilka som är runt oss eller vad som händer. Jag bryr mig inte, för jag älskar dig."
Han såg fortfarande frustrerad, och något sårad, ut. "Men-" 
"Inga men." mumlade jag och började kyssa honom igen. Jag lade armarna om honom och pressade hans kropp närmare min, samtidigt som jag fumlade för att få fram rumsnyckeln. Jag fick upp den ur fickan och försökte att utan att avsluta vårat kyssande, få upp dörren. Justins händer var på min midja, men han förflyttade den ena och lyckades öppna dörren. Sammanflätade i varandra gick vi in på rummet och smällde igen dörren om oss.



Hennes ögonfransar fladdrade till innan hon sakta slog upp ögonen. Hon gjorde ett smackande läte och gäspade. 
"Hur länge har du varit vaken?" frågade hon med sömndrucken röst. 
"Inte speciellt länge." Jag lutade mig framåt, en aning bara - hon låg redan i min famn, och kysste henne. Hon lade armarna om min nacke och vi rullade runt så jag låg över henne, precis när hennes mobil gav ifrån sig ett läte som indikerade att hon fått ett nytt meddelande. Jag sträckte mig efter telefonen på nattduksbordet bredvid, men hon drog snabbt åt sig den. Jag gav henne en förvånad blick. 
Hon skrattade till, "det är inget. Oroa dig inte." hon pussade mig, fortfarande med mobilen i ett fast grepp i handen.
"Vi borde göra oss i ordning." 
Jag nickade och rullade åter ned i sängen igen. Hon mer eller mindre skuttade upp, igenom hotellrummet och in på toaletten. Fortfarande med mobilen i handen. 
Jag kunde inte hjälpa det, men det oroade mig. och detta var inte första gången den här veckan hon betett sig liknande. Telefonsamtal som avslutats när jag kom in i rummet var inte ovanligt längre. Trots att jag älskade den här tjejen till döden, jag skulle dö och döda för henne, kunde jag på någotvis inte ignorera rösten i huvudet som sade åt mig att jag inte hade någon aning om vad Joss gjort veckorna jag varit borta. 


"Så, hur ska ni spendera dagen?" frågade Scooter vid hotellets frukost och såg upp från sin bagel. 
"Jag vet inte. Jag borde kolla in arenan för morgondagens konsert..." svarade jag och såg på Joss, "hänger du med?" 
Hon pillade med sin halvätna macka, "hm...faktiskt så hade jag och Pattie tänkt att typ...shoppa och lite så idag." 
Detta förvånade mig. Inte för att Joss och min mamma inte kom bra överens, men det kändes bara som om hon hellre skulle velat spendera dagen med mig nu såhär i slutet av våran tid tillsammans. 
"Åh." mumlade jag men klistrade snabbt på ett leende. "Okej. Scooter, följer du med mig?" 
Scooter skakade på huvudet, även detta till min förvåning. 
"Nej, jag har lite grejer att fixa. Men Kenny och Carin kommer vara där redan." 
Än en gång försökte jag dölja min förvåning genom att klistra på ett leende, "okej. Det är lungt." 
Sum41 låten jag kände igen alltför väl som Joss' ringsignal började spelas och hon var snabb med att ta upp mobilen och svara. 
"Hej, vänta lite." mumlade hon medan hon reste sig upp och lämnade bordet. Hon gick och ställde sig en bit bort och såg ut genom ett fönster medan hon talade. 
Scooter bara fortsatte äta sin bagel, som om detta var helt normalt. 
"Hey, Scooter...Har du märkt att Joss har betett sig lite, hm...Annorlunda de senaste dagarna?" jag tvekade en aning, men frågade ändå. 
"Nej, det har jag inte." svarade han och såg ned på sin tallrik. 
"Säkert? Tycker du inte det är lite konstigt när hon går iväg och talar i telefon hela tiden?" 
Han tyckte på axlarna, "hon vill nog bara inte att det ska vara så mycket prat i bakgrunden av samtalet." 
Scooter hade alltså inte märkt något. Men jag var säker på att jag inte bara var paranoid. 

Joselyn kom tillbaka till bordet och slog sig ned, "förlåt. Min mamma." 
Jag nickade, men trodde henne inte. Vad försiggick egentligen?

Bara några minuter efter att Scooter lämnat oss uttalade Joss samma ord som han tidigare sagt,
"Jag måste sticka."
"Jag sitter här ett tag." svarade jag tankspritt.
Hon skrattade till, "varför?" 
Jag flinade, "kan inte en kille få sitta och göra ingenting innan han åker iväg och jobbar?" 
Hon lade armarna i kors, "latmask."
Hon lutade sig ned för att kyssa mig, men när våra läppar väl mötts gick det inte att hejda. 
Hon slog sig långsamt ned i mitt knä och lade armarna om min hals medan våra tungor möttes. 
Hon avslutade kyssen alltför hastigt, vi båda andfådda. 
"Jag måste verkligen gå." sa hon och reste sig. 
"Men..." var allt jag hann säga innan hon redan börjat gå mot utgången, 
"vi ses sen, älskar dig." ropade hon efter sig. Så där satt jag. Ensam, lämnad av min manager och min flickvän, som betett sig ytterst konstigt de senaste dagarna, och jag hade ingen aning om varför. 



Den här dagen hade varit den längsta på länge. Trots att detta var vardagsmat för mig kändes rutinerna extra svåra idag. Jag baddade mig i ansiktet med handduken som låg på högtalaren till vänster om mig. 
"Bra jobbat hörrni. Vi ses senare." jag tackade bandet och dansgrabbarna för dagen, innan jag hoppade av scenen och gick in till omklädningsrummet. I en av skinnsofforna satt Carin, med blicken fäst vid hennes dator. 
"Hey." sa hon utan att se upp från skärmen, "jag lade fram kläder år dig." hon nickade mot andra delen av rummet där ett par svarta jeans och en skjorta låg prydligt placerade över en fotöljrygg. 
"Skjorta?" frågade jag och höjde på ögonbrynen. Carin tog ofta fram kläderna åt mig, men det var sällan annat än jeans och en t-shirt sådana här dagar. 
Hon flinade, "jag älskar den där skjortan." 
Jag ryckte på axlarna, "allt för dig." hon log nöjt när jag gick fram och pussade henne på kinden innan jag gick för att byta om.


"Hey, Justin!" jag snodde runt och såg Kenny komma halvjoggandes bakom mig i korridoren, "har du snackat med Pattie idag?" 
Jag skakade på huvudet, "nej, hon är ute och shoppar med Joss." 
Han såg förvånad ut, "jaha...Okej." 
"Vadårå?" 
Han ryckte på axlarna, "nej inget. Hon verkade bara vilja äta lunch med oss så..."
Jag antog direkt att Joss och mamma väntade på mig och Kenny som lunchsällskap vilket genast gjorde mig på bättre humör. Jag hade inte kunnat sluta tänka på hur konstigt Joss hade uppfört sig under hela dagen, och jag hade saknat henne. Vi hade inte spenderat mer än minuter isär sedan hon kom, och dessa timmar kändes som en evighet.
Jag drog hastigt upp mobilen ur jeansfickan och ringde upp min mamma. Hon svarade efter några få signaler, 
"Hej gubben! Jag undrade bara om du och Kenny ville göra mig middagssällskap." Vänta, varför använde hon singular?
"Följa med dig? Var är Joselyn?" frågade jag och kände den där känslan av att Joss dolde något för mig snabbt infinna sig i min mage igen. 
"Jag vet inte. Är hon inte med dig?" 
Jag skakade på huvudet trots att hon inte kunde se det, 
"nej. Hon sa att hon skulle spendera dagen med dig." 
Det blev tyst i luren, men sedan uttalade hon orden så snabbt att jag knappt kunde urskilja dem, "jaha, Joselyn? Jag tyckte du sa något annat. Ja, jag var med henne förut idag..." 
Min mamma ljög aldrig. Det hörde till en av de saker som aldrig ens fanns på kartan för henne, hon hade alltid låtit mig veta att jultomten inte fanns på riktigt, bara för att alltid vara ärlig mot mig. Det här var första gången, men jag hörde det direkt. Hon ljög för mig. Varför skulle mamma ljuga för Joss' skull? Vad kunde vara så allvarligt?
Kenny öppnade dörren för mig och vi klev ut på parkeringen, med stegen styrda mot min bil. 
"Jag måste gå. Vi hörs." jag lade på luren utan att invänta svar. 
"Vad var det där om?" frågade Kenny när han hoppade in i passargerarsätet och jag slog mig ned framför ratten. "Inget." mumlade jag medan jag med några rörelser på skärmen ringde upp Joselyn. 

Hon svarade inte direkt som mamma gjort, men svarade glatt efter flera signaler, när vi redan hunnit ut på motorvägen. 
"Hej! Jag tänkte precis på dig och-"
"Vart är du?" avbröt jag, och hörde direkt hur barsk min röst lät. 
"Va? Jag sa ju att-"
Än en gång avbröt jag henne, "du sa att du skulle shoppa med min mamma, men hon ringde just och frågade om jag och Kenny ville äta med henne. Och att du inte var där." Jag tillade inte att hon ljugit mig rakt upp i ansiktet.
"Åh. Ja, jag åkte vidare själv för en stund sedan, hon var hungrig och jag-" 
"Vad är det som pågår Joss?" jag kände inte för att höra fler ursäkter, jag visste att något var fel. 
"Joselyn, hey, kom hit!" ropade en mansröst i andra änden av samtalet. En mansröst jag kände igen alltför väl. Ryan. 
Jag höll inne en flämtning, "vänta, vad gör du med Ryan?! Vad gör hans ens här? Varför ljuger ni om-" 
Det var hennes tur att avbryta mig, något sådant här telefonsamtal hade vi aldrig varit med om tidigare. Hon lät nästan panikslagen och talade snabbare än Prim när hon var riktigt upphettsad över något,  
"Justin jag...Jag berättar allt sen, okej? Jag vill inte ta det här per telefon. Jag messar dig min adress, kom hit, okej? Snälla?" 
Jag hann inte svara innan hon lagt på. 

"Men det förklarar inte varför Ryan är här." inflikade jag, efter att Kenny spekulerat om att Joss och Pattie kanske visst hade spenderat förmiddagen tillsammans, men sedan skiljts åt. 
"Nej, men det får du antagligen reda på när vi kommer fram." sade han sakligt. 
Hon hade skickat adressen så snart samtalet var över, men då jag körde hade Kenny fått läsa högt för mig. 
"Jag älskar dig." hade hon skrivit före adressen. Detta gjorde mig frustrerad. Om hon älskade mig, så som hon sade varje dag att hon gjorde, varför skulle hon då ljuga för mig? Varför skulle hon då undanhålla en sådan sak som att Ryan var här för mig?
"Du tror inte..." jag suckade, "du tror inte att det är något på gång mellan Joss och Ryan va?" 
Kenny lät inte ett dugg tveksam när han svarade, "jag är helt säker på att det inte är något alls på gång mellan dem." 
Det var precis vad jag ville höra, men ändå inte. Såg han inte alla tecken?
"Hur förklarar det annars hur hon betett sig och att Ryan, helt plötsligt har flugit hela vägen hit utan att jag vet om det?" 
Kenny suckade, "Justin, sluta spekulera, okej? Joss kommer säkert berätta alltihopa när vi kommer fram. Vilket är typ...Nu." 
GPS:en talade om att vi skulle svänga in och parkera precis samtidigt som jag såg det stora nedsläckta huset.
"Vad i..." muttrade jag medan jag svängde in på en tom parkeringsplats och slog av motorn. 


Med Kenny hack i häl gick jag in genom skjutdörrarna på huset. Det såg mer eller mindre ut som en nattklubb, eller en riktigt dyr resturang, från utsidan. Jag slet upp dörren och gick argt men behärskat in och såg mig omkring. Det var mörkt i den enorma lokalen och först såg jag inget alls, men sedan såg jag Joselyn komma gåendes mot mig och Kenny i mörkret. Jag sneglade mot Kenny, för att snabbt inse att han inte stod bakom mig längre utan hade lämnat mig i den dunkla belysningen. Han måste stannat kvar utanför, men jag såg honom inte genom glasdörrarna.
Joselyn var framme vid mig och såg nervös ut och rodnade en aning. Hon var så vacker att det gjorde ont, i en svart fodralklänning jag inte sett tidigare. Det förbryllade mig knappt att hon var så uppklädd, jag var alltför förvirrad och upprörd.
"Så...Jag hörde att mycket inte gått som vanligt för dig idag?" 
Jag stod bara stumt och stirrade på henne. Vad skulle hända nu? Hur skulle jag gå vidare om min flickvän var otrogen med min bästa vän?
"Vad är det som händer egentligen?"
Hon harklade sig, "happy birthday to you..." jag stirrade oförstående på henne när hon fortsatte sjunga, "happy birthday to you..." 
Helt plötsligt lystes rummet upp av flertal neonlampor i olika färger, en självlysande bardisk syntes en bit bort och varenda en av mina vänner, fler människor än jag kunde räkna till, kom fram ur skuggorna och stämde in, "happy birthday dear Justin, happy birthday to you." 


Bild, bild, bild

Joselyn tog mina händer, ställde sig på tå och kysste mig. 
Jag lade sedan händerna för munnen för att hålla tillbaka ett förvånat skri. Allt började falla på plats i mitt huvud. Alla i crewet hade uppfört sig så konstigt för att de alla...Och Joss...hade planerat det här. För mig. 
Joselyn avslutade kyssen men höll kvar min ena hand, "det var så mycket med olyckan runt din födelsedag att vi aldrig hann fira." 
"Jag trodde..." mumlade jag och gjorde stora ögon åt alla mina vänner som log, höjde sina drinkar och skrattade.
"Du trodde att Scooter dissade dig, att Pattie ljög, att jag undanhöll något för dig och att du var paranoid." sa hon med ett leende. 
Jag flinade, chocken började lägga sig, "ja." 
Ryan, Chaz, Dylan, Prim och Zach kom fram till oss. 
"Det anade du inte va, dude?" frågade Chaz med ett typiskt Chaz-flin. Ryan skrattade. 
Jag såg på honom, "bro, du anar inte hur gärna jag ville slå ned dig för typ en halvtimme sedan." 
Han skrattade, "vi antog det. Det var inte meningen att du skulle höra min röst i telefonen." 
Mamma kom gåendes mot oss, 
"eller att jag skulle råka säga att jag inte var med Joss. Ursprungligen skulle jag fått dig att komma hit för att äta 'middag'." ett leende lekte på hennes läppar, som vanligt. Kenny stod bakom henne och vickade på ögonbrynen, jag förstod genast att han måste tagit någon bakväg eller något. 
Carin stod till vänster om mamma och sade stolt, 
"verkar bara som om det var jag som faktiskt lyckades med mitt uppdrag - att få på dig fina kläder."
Jag såg ned på min skjorta och insåg att även det ingick i deras plan. 
"Det mesta var inte meningen, men jag tyckte vi klarade det ganska bra tillslut." sa Joss nöjt. 


Alla jag kände var här. Min pappa, Jaden, Drake, Chris Brown, Ludacris, Taylor Swift, JC, Lil' Twist, Jessica Jarrel, Nicki Minaj, Demi Lovato, Lil Wayne, Ryan Good och Ashley Benson, Kanye, Rihanna, The Kardashians, Jasmine Villegas, Usher, Sean Kingston, Miley och hennes pojkvän, hela crewet, alla mina vänner från hemma i Stratford och the list goes on. Stället var fullsmockat med folk, och jag kunde inte för mitt liv förstå hur de hade lyckats få hit dem alla.
Jag gick glatt och hejjade och tackade alla som sade grattis i efterskott. 

Joss mötte min blick när jag trängde mig igenom folkmassorna för att ta mig fram till henne där hon stod i ett bortre hörn lutad mot en vägg. Jag nådde fram till henne och utan att säga ett ljud pressade jag läpparna mot hennes. 
"Tack för det här." sa jag och såg in i hennes ögon. 
Hon log, "jag är glad att du gillar det. Och att du inte kom hit redo för att strypa mig." 
Jag skrattade, men blev med ens allvarlig, "vad påminner det här dig om?" 
Hon såg oförstående ut så jag påminde henne, "du och jag, ensamma i ett bortre hörn på en galen fest?" 
Jag såg direkt när hon mindes vad jag talade om. Ryans och Chaz' fest för några månader sedan. Hur jag insett hur gärna jag ville kyssa henne...
"Förlåt för att jag betett mig så...udda." sa hon och bet sig i läppen, "jag är som sagt väldigt dålig på att ljuga." 
Jag skrattade, "det är du. Men jag anade verkligen inget, eller inte...Det här!"
Hon lade armarna om min hals, "jag skulle aldrig, jag menar-"
"Jag vet." suckade jag, "förlåt. Jag bara...Jag antar att när man har allt man någonsin kunnat önska så blir man väldigt överbeskyddande. Och paranoid. Och drar förhastade slutsatser."
Hon log, "så, du är nöjd?" 
"Jag har allt jag någonsin kunnat önska mig." upprepade jag.
Hon sken upp och pessade sin kropp mot min samtidigt som våra läppar åter möttes. 
"Så, vi hade tänkt köra en låt för våran lil' bro Justin, som står där borta med sin vackra girlfriend som föresten är hjärnan bakom den här festen, meeeen...de ser ganska upptagna ut, eller vad säger du JB?" 
Jag skrattade när jag vände mig om och mötte allas blickar, tillochmed Joss som annars brukade bli generad skrattade. Nicki slet micken ur handen på Lil Wayne och sa med ett brett leende, "grattis Justin." hon nickade mot bandet som räknade in takten innan de båda började sjunga.

  
Knockout - Nicki Minaj & Lil Wayne (Lyssna medan nedanstående läses.) 

Låten sände genast en ilning genom min kropp och jag var tvungen att åter ge mig ut på dansgolvet. 
"Ska vi?" frågade jag och såg hoppfullt på Joss och nickade mot dansgolvet. 
"Let's go, hottie." sa hon medan vi hand i hand gick ut på dansgolvet och dansade med alla mina vänner runtom oss. 


"Hey." sa jag och slog knogen mot min fars där han satt vid baren med en turkosblåfärgad drink i handen. Jag slog mig ned bredvid honom, 
"kan jag få en sån där?" sa jag skämtsamt och flinade.
"Faktum är att-" han drog fram plånboken ur fickan och bad bartendern om en drink jag för mitt liv inte kunde höra namnet på, som han sedan sköt över mot mig. "Faktum är att du är arton nu." sade han och blinkade. Mamma dök upp bakom honom, 
"men bara för att du är arton betyder inte det att du måste vara oansvarig." sade hon allvarligt, men allvaret skingrades av leendet på hennes läppar. 
"Vi litar på dig." sa pappa sedan och lade handen på min axel, "faktiskt litar vi så mycket på dig att vi tänkte åka hem och sova lite." Han blinkade, 
"Scooter och Kenny och några fler tänkte också åka." jag förstod att de försökte ge mig lite plats, och det uppskattade jag, trots att jag inte hade några problem med att de var där.
Mamma såg att jag var påväg att invända så hon tillade snabbt, "ha det så roligt, gubben." och reste sig upp.
"Tack. För allt det här." sa jag och log mot dem.
Hon och pappa krokade samman sina armar och började gå mot utgången.
Ryan Good kom gåendes, eller skuttandes, fram till mig, "dude, åkte dina föräldrar och alla tråkiga vuxna just hem?" 
Jag skrattade åt hur han formulerade det, "haha, ja." 
"Schysst!" han high-fivade med mig innan han skutt-gick bort mot scenen och bad dj:n om att få låna micken, 
"Guess what kids? Inga vuxna är kvar - let the party begiiiiiiiiiiiin!" ropade han.
Varför kapitlet är så sent ser ni HÄR. 

Får jag en hel drös med kommentarer så ska jag försöka publicera nästa kapitel väldigt snart....Så, kommentera.

Previous: "Sluta be om ursäkt." sa jag sedan, "jag har inte gjort annat än saknat dig i tre veckor, och för mig spelar det absolut ingen roll vilka som är runt oss eller vad som händer. Jag bryr mig inte, för jag älskar dig."
Han såg fortfarande frustrerad, och något sårad, ut. "Men-" 
"Inga men." mumlade jag och började kyssa honom igen. Jag lade armarna om honom och pressade hans kropp närmare min, samtidigt som jag fumlade för att få fram rumsnyckeln. Jag fick upp den ur fickan och försökte att utan att avsluta vårat kyssande, få upp dörren. Justins händer var på min midja, men han förflyttade den ena och lyckades öppna dörren. Sammanflätade i varandra gick vi in på rummet och smällde igen dörren om oss.



Hennes ögonfransar fladdrade till innan hon sakta slog upp ögonen. Hon gjorde ett smackande läte och gäspade. 
"Hur länge har du varit vaken?" frågade hon med sömndrucken röst. 
"Inte speciellt länge." Jag lutade mig framåt, en aning bara - hon låg redan i min famn, och kysste henne. Hon lade armarna om min nacke och vi rullade runt så jag låg över henne, precis när hennes mobil gav ifrån sig ett läte som indikerade att hon fått ett nytt meddelande. Jag sträckte mig efter telefonen på nattduksbordet bredvid, men hon drog snabbt åt sig den. Jag gav henne en förvånad blick. 
Hon skrattade till, "det är inget. Oroa dig inte." hon pussade mig, fortfarande med mobilen i ett fast grepp i handen.
"Vi borde göra oss i ordning." 
Jag nickade och rullade åter ned i sängen igen. Hon mer eller mindre skuttade upp, igenom hotellrummet och in på toaletten. Fortfarande med mobilen i handen. 
Jag kunde inte hjälpa det, men det oroade mig. och detta var inte första gången den här veckan hon betett sig liknande. Telefonsamtal som avslutats när jag kom in i rummet var inte ovanligt längre. Trots att jag älskade den här tjejen till döden, jag skulle dö och döda för henne, kunde jag på någotvis inte ignorera rösten i huvudet som sade åt mig att jag inte hade någon aning om vad Joss gjort veckorna jag varit borta. 


"Så, hur ska ni spendera dagen?" frågade Scooter vid hotellets frukost och såg upp från sin bagel. 
"Jag vet inte. Jag borde kolla in arenan för morgondagens konsert..." svarade jag och såg på Joss, "hänger du med?" 
Hon pillade med sin halvätna macka, "hm...faktiskt så hade jag och Pattie tänkt att typ...shoppa och lite så idag." 
Detta förvånade mig. Inte för att Joss och min mamma inte kom bra överens, men det kändes bara som om hon hellre skulle velat spendera dagen med mig nu såhär i slutet av våran tid tillsammans. 
"Åh." mumlade jag men klistrade snabbt på ett leende. "Okej. Scooter, följer du med mig?" 
Scooter skakade på huvudet, även detta till min förvåning. 
"Nej, jag har lite grejer att fixa. Men Kenny och Carin kommer vara där redan." 
Än en gång försökte jag dölja min förvåning genom att klistra på ett leende, "okej. Det är lungt." 
Sum41 låten jag kände igen alltför väl som Joss' ringsignal började spelas och hon var snabb med att ta upp mobilen och svara. 
"Hej, vänta lite." mumlade hon medan hon reste sig upp och lämnade bordet. Hon gick och ställde sig en bit bort och såg ut genom ett fönster medan hon talade. 
Scooter bara fortsatte äta sin bagel, som om detta var helt normalt. 
"Hey, Scooter...Har du märkt att Joss har betett sig lite, hm...Annorlunda de senaste dagarna?" jag tvekade en aning, men frågade ändå. 
"Nej, det har jag inte." svarade han och såg ned på sin tallrik. 
"Säkert? Tycker du inte det är lite konstigt när hon går iväg och talar i telefon hela tiden?" 
Han tyckte på axlarna, "hon vill nog bara inte att det ska vara så mycket prat i bakgrunden av samtalet." 
Scooter hade alltså inte märkt något. Men jag var säker på att jag inte bara var paranoid. 

Joselyn kom tillbaka till bordet och slog sig ned, "förlåt. Min mamma." 
Jag nickade, men trodde henne inte. Vad försiggick egentligen?

Bara några minuter efter att Scooter lämnat oss uttalade Joss samma ord som han tidigare sagt,
"Jag måste sticka."
"Jag sitter här ett tag." svarade jag tankspritt.
Hon skrattade till, "varför?" 
Jag flinade, "kan inte en kille få sitta och göra ingenting innan han åker iväg och jobbar?" 
Hon lade armarna i kors, "latmask."
Hon lutade sig ned för att kyssa mig, men när våra läppar väl mötts gick det inte att hejda. 
Hon slog sig långsamt ned i mitt knä och lade armarna om min hals medan våra tungor möttes. 
Hon avslutade kyssen alltför hastigt, vi båda andfådda. 
"Jag måste verkligen gå." sa hon och reste sig. 
"Men..." var allt jag hann säga innan hon redan börjat gå mot utgången, 
"vi ses sen, älskar dig." ropade hon efter sig. Så där satt jag. Ensam, lämnad av min manager och min flickvän, som betett sig ytterst konstigt de senaste dagarna, och jag hade ingen aning om varför. 



Den här dagen hade varit den längsta på länge. Trots att detta var vardagsmat för mig kändes rutinerna extra svåra idag. Jag baddade mig i ansiktet med handduken som låg på högtalaren till vänster om mig. 
"Bra jobbat hörrni. Vi ses senare." jag tackade bandet och dansgrabbarna för dagen, innan jag hoppade av scenen och gick in till omklädningsrummet. I en av skinnsofforna satt Carin, med blicken fäst vid hennes dator. 
"Hey." sa hon utan att se upp från skärmen, "jag lade fram kläder år dig." hon nickade mot andra delen av rummet där ett par svarta jeans och en skjorta låg prydligt placerade över en fotöljrygg. 
"Skjorta?" frågade jag och höjde på ögonbrynen. Carin tog ofta fram kläderna åt mig, men det var sällan annat än jeans och en t-shirt sådana här dagar. 
Hon flinade, "jag älskar den där skjortan." 
Jag ryckte på axlarna, "allt för dig." hon log nöjt när jag gick fram och pussade henne på kinden innan jag gick för att byta om.


"Hey, Justin!" jag snodde runt och såg Kenny komma halvjoggandes bakom mig i korridoren, "har du snackat med Pattie idag?" 
Jag skakade på huvudet, "nej, hon är ute och shoppar med Joss." 
Han såg förvånad ut, "jaha...Okej." 
"Vadårå?" 
Han ryckte på axlarna, "nej inget. Hon verkade bara vilja äta lunch med oss så..."
Jag antog direkt att Joss och mamma väntade på mig och Kenny som lunchsällskap vilket genast gjorde mig på bättre humör. Jag hade inte kunnat sluta tänka på hur konstigt Joss hade uppfört sig under hela dagen, och jag hade saknat henne. Vi hade inte spenderat mer än minuter isär sedan hon kom, och dessa timmar kändes som en evighet.
Jag drog hastigt upp mobilen ur jeansfickan och ringde upp min mamma. Hon svarade efter några få signaler, 
"Hej gubben! Jag undrade bara om du och Kenny ville göra mig middagssällskap." Vänta, varför använde hon singular?
"Följa med dig? Var är Joselyn?" frågade jag och kände den där känslan av att Joss dolde något för mig snabbt infinna sig i min mage igen. 
"Jag vet inte. Är hon inte med dig?" 
Jag skakade på huvudet trots att hon inte kunde se det, 
"nej. Hon sa att hon skulle spendera dagen med dig." 
Det blev tyst i luren, men sedan uttalade hon orden så snabbt att jag knappt kunde urskilja dem, "jaha, Joselyn? Jag tyckte du sa något annat. Ja, jag var med henne förut idag..." 
Min mamma ljög aldrig. Det hörde till en av de saker som aldrig ens fanns på kartan för henne, hon hade alltid låtit mig veta att jultomten inte fanns på riktigt, bara för att alltid vara ärlig mot mig. Det här var första gången, men jag hörde det direkt. Hon ljög för mig. Varför skulle mamma ljuga för Joss' skull? Vad kunde vara så allvarligt?
Kenny öppnade dörren för mig och vi klev ut på parkeringen, med stegen styrda mot min bil. 
"Jag måste gå. Vi hörs." jag lade på luren utan att invänta svar. 
"Vad var det där om?" frågade Kenny när han hoppade in i passargerarsätet och jag slog mig ned framför ratten. "Inget." mumlade jag medan jag med några rörelser på skärmen ringde upp Joselyn. 

Hon svarade inte direkt som mamma gjort, men svarade glatt efter flera signaler, när vi redan hunnit ut på motorvägen. 
"Hej! Jag tänkte precis på dig och-"
"Vart är du?" avbröt jag, och hörde direkt hur barsk min röst lät. 
"Va? Jag sa ju att-"
Än en gång avbröt jag henne, "du sa att du skulle shoppa med min mamma, men hon ringde just och frågade om jag och Kenny ville äta med henne. Och att du inte var där." Jag tillade inte att hon ljugit mig rakt upp i ansiktet.
"Åh. Ja, jag åkte vidare själv för en stund sedan, hon var hungrig och jag-" 
"Vad är det som pågår Joss?" jag kände inte för att höra fler ursäkter, jag visste att något var fel. 
"Joselyn, hey, kom hit!" ropade en mansröst i andra änden av samtalet. En mansröst jag kände igen alltför väl. Ryan. 
Jag höll inne en flämtning, "vänta, vad gör du med Ryan?! Vad gör hans ens här? Varför ljuger ni om-" 
Det var hennes tur att avbryta mig, något sådant här telefonsamtal hade vi aldrig varit med om tidigare. Hon lät nästan panikslagen och talade snabbare än Prim när hon var riktigt upphettsad över något,  
"Justin jag...Jag berättar allt sen, okej? Jag vill inte ta det här per telefon. Jag messar dig min adress, kom hit, okej? Snälla?" 
Jag hann inte svara innan hon lagt på. 

"Men det förklarar inte varför Ryan är här." inflikade jag, efter att Kenny spekulerat om att Joss och Pattie kanske visst hade spenderat förmiddagen tillsammans, men sedan skiljts åt. 
"Nej, men det får du antagligen reda på när vi kommer fram." sade han sakligt. 
Hon hade skickat adressen så snart samtalet var över, men då jag körde hade Kenny fått läsa högt för mig. 
"Jag älskar dig." hade hon skrivit före adressen. Detta gjorde mig frustrerad. Om hon älskade mig, så som hon sade varje dag att hon gjorde, varför skulle hon då ljuga för mig? Varför skulle hon då undanhålla en sådan sak som att Ryan var här för mig?
"Du tror inte..." jag suckade, "du tror inte att det är något på gång mellan Joss och Ryan va?" 
Kenny lät inte ett dugg tveksam när han svarade, "jag är helt säker på att det inte är något alls på gång mellan dem." 
Det var precis vad jag ville höra, men ändå inte. Såg han inte alla tecken?
"Hur förklarar det annars hur hon betett sig och att Ryan, helt plötsligt har flugit hela vägen hit utan att jag vet om det?" 
Kenny suckade, "Justin, sluta spekulera, okej? Joss kommer säkert berätta alltihopa när vi kommer fram. Vilket är typ...Nu." 
GPS:en talade om att vi skulle svänga in och parkera precis samtidigt som jag såg det stora nedsläckta huset.
"Vad i..." muttrade jag medan jag svängde in på en tom parkeringsplats och slog av motorn. 


Med Kenny hack i häl gick jag in genom skjutdörrarna på huset. Det såg mer eller mindre ut som en nattklubb, eller en riktigt dyr resturang, från utsidan. Jag slet upp dörren och gick argt men behärskat in och såg mig omkring. Det var mörkt i den enorma lokalen och först såg jag inget alls, men sedan såg jag Joselyn komma gåendes mot mig och Kenny i mörkret. Jag sneglade mot Kenny, för att snabbt inse att han inte stod bakom mig längre utan hade lämnat mig i den dunkla belysningen. Han måste stannat kvar utanför, men jag såg honom inte genom glasdörrarna.
Joselyn var framme vid mig och såg nervös ut och rodnade en aning. Hon var så vacker att det gjorde ont, i en svart fodralklänning jag inte sett tidigare. Det förbryllade mig knappt att hon var så uppklädd, jag var alltför förvirrad och upprörd.
"Så...Jag hörde att mycket inte gått som vanligt för dig idag?" 
Jag stod bara stumt och stirrade på henne. Vad skulle hända nu? Hur skulle jag gå vidare om min flickvän var otrogen med min bästa vän?
"Vad är det som händer egentligen?"
Hon harklade sig, "happy birthday to you..." jag stirrade oförstående på henne när hon fortsatte sjunga, "happy birthday to you..." 
Helt plötsligt lystes rummet upp av flertal neonlampor i olika färger, en självlysande bardisk syntes en bit bort och varenda en av mina vänner, fler människor än jag kunde räkna till, kom fram ur skuggorna och stämde in, "happy birthday dear Justin, happy birthday to you." 


Bild, bild, bild

Joselyn tog mina händer, ställde sig på tå och kysste mig. 
Jag lade sedan händerna för munnen för att hålla tillbaka ett förvånat skri. Allt började falla på plats i mitt huvud. Alla i crewet hade uppfört sig så konstigt för att de alla...Och Joss...hade planerat det här. För mig. 
Joselyn avslutade kyssen men höll kvar min ena hand, "det var så mycket med olyckan runt din födelsedag att vi aldrig hann fira." 
"Jag trodde..." mumlade jag och gjorde stora ögon åt alla mina vänner som log, höjde sina drinkar och skrattade.
"Du trodde att Scooter dissade dig, att Pattie ljög, att jag undanhöll något för dig och att du var paranoid." sa hon med ett leende. 
Jag flinade, chocken började lägga sig, "ja." 
Ryan, Chaz, Dylan, Prim och Zach kom fram till oss. 
"Det anade du inte va, dude?" frågade Chaz med ett typiskt Chaz-flin. Ryan skrattade. 
Jag såg på honom, "bro, du anar inte hur gärna jag ville slå ned dig för typ en halvtimme sedan." 
Han skrattade, "vi antog det. Det var inte meningen att du skulle höra min röst i telefonen." 
Mamma kom gåendes mot oss, 
"eller att jag skulle råka säga att jag inte var med Joss. Ursprungligen skulle jag fått dig att komma hit för att äta 'middag'." ett leende lekte på hennes läppar, som vanligt. Kenny stod bakom henne och vickade på ögonbrynen, jag förstod genast att han måste tagit någon bakväg eller något. 
Carin stod till vänster om mamma och sade stolt, 
"verkar bara som om det var jag som faktiskt lyckades med mitt uppdrag - att få på dig fina kläder."
Jag såg ned på min skjorta och insåg att även det ingick i deras plan. 
"Det mesta var inte meningen, men jag tyckte vi klarade det ganska bra tillslut." sa Joss nöjt. 


Alla jag kände var här. Min pappa, Jaden, Drake, Chris Brown, Ludacris, Taylor Swift, JC, Lil' Twist, Jessica Jarrel, Nicki Minaj, Demi Lovato, Lil Wayne, Ryan Good och Ashley Benson, Kanye, Rihanna, The Kardashians, Jasmine Villegas, Usher, Sean Kingston, Miley och hennes pojkvän, hela crewet, alla mina vänner från hemma i Stratford och the list goes on. Stället var fullsmockat med folk, och jag kunde inte för mitt liv förstå hur de hade lyckats få hit dem alla.
Jag gick glatt och hejjade och tackade alla som sade grattis i efterskott. 

Joss mötte min blick när jag trängde mig igenom folkmassorna för att ta mig fram till henne där hon stod i ett bortre hörn lutad mot en vägg. Jag nådde fram till henne och utan att säga ett ljud pressade jag läpparna mot hennes. 
"Tack för det här." sa jag och såg in i hennes ögon. 
Hon log, "jag är glad att du gillar det. Och att du inte kom hit redo för att strypa mig." 
Jag skrattade, men blev med ens allvarlig, "vad påminner det här dig om?" 
Hon såg oförstående ut så jag påminde henne, "du och jag, ensamma i ett bortre hörn på en galen fest?" 
Jag såg direkt när hon mindes vad jag talade om. Ryans och Chaz' fest för några månader sedan. Hur jag insett hur gärna jag ville kyssa henne...
"Förlåt för att jag betett mig så...udda." sa hon och bet sig i läppen, "jag är som sagt väldigt dålig på att ljuga." 
Jag skrattade, "det är du. Men jag anade verkligen inget, eller inte...Det här!"
Hon lade armarna om min hals, "jag skulle aldrig, jag menar-"
"Jag vet." suckade jag, "förlåt. Jag bara...Jag antar att när man har allt man någonsin kunnat önska så blir man väldigt överbeskyddande. Och paranoid. Och drar förhastade slutsatser."
Hon log, "så, du är nöjd?" 
"Jag har allt jag någonsin kunnat önska mig." upprepade jag.
Hon sken upp och pessade sin kropp mot min samtidigt som våra läppar åter möttes. 
"Så, vi hade tänkt köra en låt för våran lil' bro Justin, som står där borta med sin vackra girlfriend som föresten är hjärnan bakom den här festen, meeeen...de ser ganska upptagna ut, eller vad säger du JB?" 
Jag skrattade när jag vände mig om och mötte allas blickar, tillochmed Joss som annars brukade bli generad skrattade. Nicki slet micken ur handen på Lil Wayne och sa med ett brett leende, "grattis Justin." hon nickade mot bandet som räknade in takten innan de båda började sjunga.

  
Knockout - Nicki Minaj & Lil Wayne (Lyssna medan nedanstående läses.) 

Låten sände genast en ilning genom min kropp och jag var tvungen att åter ge mig ut på dansgolvet. 
"Ska vi?" frågade jag och såg hoppfullt på Joss och nickade mot dansgolvet. 
"Let's go, hottie." sa hon medan vi hand i hand gick ut på dansgolvet och dansade med alla mina vänner runtom oss. 


"Hey." sa jag och slog knogen mot min fars där han satt vid baren med en turkosblåfärgad drink i handen. Jag slog mig ned bredvid honom, 
"kan jag få en sån där?" sa jag skämtsamt och flinade.
"Faktum är att-" han drog fram plånboken ur fickan och bad bartendern om en drink jag för mitt liv inte kunde höra namnet på, som han sedan sköt över mot mig. "Faktum är att du är arton nu." sade han och blinkade. Mamma dök upp bakom honom, 
"men bara för att du är arton betyder inte det att du måste vara oansvarig." sade hon allvarligt, men allvaret skingrades av leendet på hennes läppar. 
"Vi litar på dig." sa pappa sedan och lade handen på min axel, "faktiskt litar vi så mycket på dig att vi tänkte åka hem och sova lite." Han blinkade, 
"Scooter och Kenny och några fler tänkte också åka." jag förstod att de försökte ge mig lite plats, och det uppskattade jag, trots att jag inte hade några problem med att de var där.
Mamma såg att jag var påväg att invända så hon tillade snabbt, "ha det så roligt, gubben." och reste sig upp.
"Tack. För allt det här." sa jag och log mot dem.
Hon och pappa krokade samman sina armar och började gå mot utgången.
Ryan Good kom gåendes, eller skuttandes, fram till mig, "dude, åkte dina föräldrar och alla tråkiga vuxna just hem?" 
Jag skrattade åt hur han formulerade det, "haha, ja." 
"Schysst!" han high-fivade med mig innan han skutt-gick bort mot scenen och bad dj:n om att få låna micken, 
"Guess what kids? Inga vuxna är kvar - let the party begiiiiiiiiiiiin!" ropade han.
58:

Previous: "Tack. För allt det här." sa jag och log mot dem.
Hon och pappa krokade samman sina armar och började gå mot utgången.
Ryan Good kom gåendes, eller skuttandes, fram till mig, "dude, åkte dina föräldrar och alla tråkiga vuxna just hem?" 
Jag skrattade åt hur han formulerade det, "haha, ja." 
"Schysst!" han high-fivade med mig innan han skutt-gick bort mot scenen och bad dj:n om att få låna micken, 
"Guess what kids? Inga vuxna är kvar - let the party begiiiiiiiiiiiin!" ropade han.

Bild, bild, bild


Jag klev upp på scenen med micken i handen och nickade mot Prim som stod en halvmeter ifrån mig, även hon med en mic i handen. 
”Hm, så...” 
Jag såg hur Justin som stod i andra änden av rummet förvånat såg upp när han hörde min röst i högtalarna. 
”Normalt sett hade jag aldrig gått med på den här korkade ideén min bästa vän kommit på-” 
Prim flinade och vinkade, ”det är jag!” alla skrattade innan jag fortsatte, ”men du kommer bara fylla arton en gång, baby.” 
De första ackorden som jag kände igen alltför väl spelades samtidigt som Justins dansare hoppade upp på scenen och började göra sina danssteg samtidigt som jag och Prim sjöng och härmade Justins steg som Legaci killarna lärt oss tidigare. 
  
(Såhär ser framträdandet jag syftar på ut, typ.)

”You know you love me
I know you care
Just shout whenever, and I'll be there
You want my love, you want my heart
And we will never ever ever be apart”

Justin såg med stora ögon på oss och med ett stort leende på sina läppar. Det här var han om något inte berädd på. 
”Are we an item?
Boy quit playing
We're just friends
What are you saying?
Said there's another, and look right in my eyes
My first love broke my heart for the first time
And I was like-”

Alla klappade och sjöng med i refrängen, alla utom Justin. Han stod och log och skrattade med hela ansiktet samtidigt som han gungade med i rytmen. Varken jag eller Prim var speciellt bra sångare, inte dåliga, men inte speciellt bra. Dansstegen däremot satt utantill, men jag visste att Justin ändå inte brydde sig ett dyft om detaljer utan tyckte att det var tanken som räknades.
Snart kom delen av låten jag fasade över, delen jag skulle ta ensam. 
”When I was thirteen, I had my first love
There was nobody that compared to my baby
Aint nobody came between us no one could ever come above
He had me going crazy, oh I was starstruck
He woke me up daily, don't need no Starbucks(whoo)
He made my heart pound,
and skip a beat when I see him in the street and,
at school on the playground,
but I really wanna see him on the weekend
He know he got me dazing cause he was so amazing
And now my heart is breaking, but I just keep on saying”

Justins haka föll och jag skrattade åt hans ansiktsuttryck. Flera i publiken skrattade, dansade och sjöng med medan vi tog sista refrängen. 

”I'm gone (yeah yeah yeah)
Now I'm all gone (yeah yeah yeah)
Now I'm all gone (yeah yeah yeah)
Now I'm all gone (gone gone)
I'm gone”

”Grattis Justin.” sade jag och Prim andfått i kör medan applåderna tog vid. 
”Hoppas du tycker jag är ett geni som faktiskt fick Joss att gå med på det här!” fortsatte Prim och Justin nickade samt skrattade. 
”Jag älskar dig.” avslutade jag och publiken utbrast ”aaaaw” medan Justin mimade ”älskar dig också.” 



Justins perspektiv: 

"Drick, drick, drick!" ropade de i kör medan en efter en svepte sina drinkar. De som ledde med flest urdrucka shots hytte med nävarna i luften och gav ifrån sig glada utrop. 
Jag vände mig om och såg på Joselyn som slagit sig ned bredvid Prim på en av hörnsofforna. Det här var första gången jag sett henne berusad. 
”Hey.” Ryan kom upp bakom mig, ”hur är det? Dragen?” frågade han skämtsamt. 
Han såg inte speciellt berusad ut, men hans andedräkt stank av alkohol. När de vuxna hade gått hade baren blivit full och Ryan Good och Drake hade kommit indragandes med någon öltunna som de placerat mitt på golvet. Helt plötsligt hade min fest gått över till ett stort alkoholparty, inte för att jag hade något emot det. Dock drack jag inte mycket. Såfort Prim och Joss hade slagit vad om att bli upplyfta på ölkaggen hade jag bestämt mig för att inte dricka så mycket att jag tappade kontrollen helt - för jag förstod att min flickvän snart skulle göra det. 
”Inte speciellt.” svarade jag och såg menande på Joss och Prim som satt och skrattade åt något, men då musiken var så hög hörde jag inte deras skratt utan såg endast leendena på deras läppar och hur deras läppar rörde sig. 
”Hm, ja, dude. Jag har aldrig sett henne full.” sade han och såg ut att tänka efter för att försöka komma på något tillfälle trots allt. Det gjorde han inte. 
Han slog mig på axeln och förde en whiskey flaska jag inte sett förrän nu mot munnen, ”vi ses senare.” Jag nickade och styrde stegen mot Joss. Hennes ansikte lystes upp av ett brett leende när hon såg mig. Jag slog mig ned framför henne på soffbordet, 
”hur är det?” frågade jag och fäste en slinga av hennes hår bakom hennes öra. 
”Bra. Jättebra.” sade hon en aning sluddrigt. Hon såg på Prim som precis sträckte sig framåt för att fylla på sitt urdruckna glas som stod på bordet bredvid mig. 
”Mitt med.” sade hon och Prim nickade. 
”Hm, nej. Inget mer för dig nu. Snälla?” bönade jag och såg Joss djupt i ögonen. Hon skrattade, ”kom igen Justin! Var inte så tråkig, ha lite kul.” 
”Jag har kul” mumlade jag innan jag lutade mig framåt och kysste henne. Hon smakade vodka.
”Ska vi dansa?” föreslog jag för att hindra henne från att dricka mer. Hon nickade ivrigt och jag tog hennes båda händer - för att hon inte skulle vingla - och gick ut på dansgolvet. 
Hon var ostadigare än jag trott, och trots att hon just nu hade en kick och ville dansa hennes egna form av streetdance, vilket mer liknade en charmig kycklingdans, drog jag henne närmare mig och pressade hela hennes kropp mot min, samtidigt som vi långsamt vaggade från sida till sida. 
Jag såg ned på henne i min famn och log mot henne innan jag böjde mig ned för att pressa läpparna mot hennes. Hon visade genast att hon ville ha mer och tungkyssarna smakade starkt av olika sorters alkohol. 
”Hey-” jag sköt henne ifrån mig en aning, men hade henne fortfarande i famnen. ”Ta det lungt babe. Du är full.” 
Hon flinade, ”så?” 
Jag skrattade till, ”så, vi väntar med det här tills du faktiskt kan komma ihåg det dagen efter.” 
Hon grimaserade, ”usch. Jag hatar när du är så trååååkig.” hon drog ut på ordet så mycket och sluddrade så mycket att jag fick anstränga mig i den höga musiken för att höra henne, trots att hennes läppar var en ynka centimer från mitt öra. 
”Kom igen, ha lite kul!” tillade hon. Jag flinade och upprepade ”jag har kul.”
Hon såg misstänksamt på mig men släppte det, 
”du trodde aldrig att jag skulle sjunga baby va?” hon hade redan talat med mig om detta en gång tidigare ikväll, men kom uppenbarligen inte ihåg det efter alla drinkar. Jag log, ”nej. Och jag trodde aldrig att du skulle rappa. Att du kunde rappa.” 
Hon skrattade, ”jag pratade bara fort. Som Prim. Och jag trodde aaaaaldrig att du skulle gå med på att dricka shoots från min mage." hon skrattade och gav ifrån sig en lätt hikning. 
Jag log, "hm, jag ville inte att någon annan skulle göra det." 
Hon fingrade med håret i min nacke, "inte jag heller." 
”Haha. Du, ska vi dra hem?” 
Hon putade med underläppen, ”hem?” 
Vi hade slutat gunga från sida till sida utan stod bara på samma ställe och höll om varandra. 
”Ja, till hotellet. Är du inte trött?” 
”Nej.” 
Jag flinade, pussade henne på pannan och lade armen om hennes midja medan jag gjorde väg fram till scenen, slog ned Joss på scenkanten där jag sedan tog upp mikrofonen medan DJ:n sänkte musiken, 
”tack för ikväll allihopa. Ni är bäst, peace!”
Folk ropade saker tillbaka medan jag ledde Joss ut genom lokalen och gjorde handslag med de vi mötte. 

Väl ute på parkeringen gav jag endast min bil en snabb blick. Den fick vänta här till imorgon. Vi gick fram till vägen där flera taxis åkte förbi och en stannade nästan genast. Jag såg till att Joss hoppade in innan jag själv slog mig ned bredvid henne. Jag sade adressen till hotellet och vi började rulla, samtidigt som Joselyn lutade sitt huvud mot min axel, stängde ögonen och somnade nästan genast. 

När vi gick genom korridoren, jag med Joss högklackade skor i ena handen och min andra arm om hennes midja medan hon stapplade fram barfota, hörde jag precis det sista vi ville höra. Mamma och Scooter längre bort i korridoren. Vad gjorde de uppe såhär sent? Klockan var nästan tre på natten. Jag hörde deras fotsteg komma närmare och fumlade klantigt med rumsnyckeln för att få upp dörren. Den gick upp precis samtidigt som mamma fick syn på oss. Jag skyndade mig och ledde in Joss och lade henne ned på sängen innan jag gick tillbaka till den öppna dörren och var noga med att dra igen den tillräckligt för att de inte skulle se in. 
”Hey, hur är det?” frågade Scooter och mamma såg oroligt på mig. Det spelade ingen roll hur mycket de sa att de litade på mig eller hur stor jag skulle bli, de skulle alltid se till att ha sina beskyddande hökögon på mig. 
”Det är bra. Jag och Joss kom precis in." 
Scooter nickade in mot rummet, "hur är det med Joss?" 
"Bra. Hon är sjukt trött dock, hon somnade i bilen och halvsov typ i hissen upp hit. Hon och Prim framförde Baby och har dansat hela kvällen." jag log vid minnet. Det var typiskt Prim, men så långt ifrån Joss man kunde komma. Hon avskydde att stå inför publik. 
"Okej...Bra, antar jag...Så ni är båda okej?" mamma försökte sig på ett leende, men såg inte helt övertygad ut. Inte Scooter heller. 
"Japp." jag försökte att inte andas ut för mycket av min alkoholandedräkt medan jag kysste mamma på kinden och slog knogen mot Scooters, "tack för att ni bryr er så mycket. Godnatt." 

Jag suckade lättat när jag stängde igen dörren bakom mig. De visste nog båda två att det inte endast var trötthet som drabbat Joss, men de hade inte konfronterat mig angående det. Visst, Joss skulle fylla arton det här året, men jag tyckte ändå att det var bäst att strunta i att säga något. Allt blev bäst så. 
Jag gick fram till sängen där Joss låg på mage och sov tungt. Jag drog försiktigt, för att inte väcka henne, ned dragkedjan på hennes klänning och krånglade henne ur den. Jag kände mig verkligen som en mamma, men klänningen var så tight att jag inte ville att hon skulle behöva sova i den. Jag sparkade av mig mina skor och drog av mig mina jeans och skjortan innan jag lade mig ned och lade täcket om mig och Joss, sedan somnade jag. 

Morgonsolen sken in starkt genom fönstret, jag hade inte haft en tanke på att dra ned gardinen igår. Joss slog sakta upp ögonen och sträckte på sig. Hennes hår var lika trassligt, om inte trassligare, som det alltid var på mornarna. Hon satte sig hastigt upp i sängen, 
"Vad hände igårkväll?!"
Jag skrattade och satte mig upp och lade armarna om henne, "du minns ingenting va?" 
Hon grimaserade, "inte mycket efter baby framträdandet...Aj, mitt huvud." 
"Baksmälla?" frågade jag och kunde inte ungå att le. 
Hon nickade, "har inte du någon?" 
Jag ryckte på axlarna, "inte precis. Jag drack inte så mycket, förutom från din mage förståss-" jag visste att hon skulle hajja till på det. 
"Från min mage?" frågade hon förskräckt. Jag skrattade, "ja. Du sade något om att du alltid velat att någon skulle dricka shots från din mage, och jag vägrade tillåta någon annan göra det, såå..." 
Hon slog sig för pannan, "Åh herregud. Skam. Förlåt för att du var tvungen att ta hand om mig igårkväll." 
"Det är lungt. Du försökte förföra mig hela kvällen, så jag har inget att gnälla på." 
Hon skrattade ett klingande skratt, "jaså? Vadå 'försökte'? Varför lyckades jag inte?" 
Jag bet mig i läppen, "well...Jag kände inte för att...Du vet, när du var full...Så..."
Hon lade huvudet på sned, "Du vet-" hon lade armarna om min nacke och lutade pannan mot min, 
"inte många killar skulle gjort så." Hur kom det sig att jag fortfarande reagerade såhär på hennes beröring? Jag ryckte lätt på axlarna igen, "tjaa..."
Hon pressade läpparna mot mina och viskade sedan retsamt, "lyckas jag förföra dig när jag är nykter?" 
Jag placerade händerna på hennes midja och lade mig försiktigt ned med henne ovanpå mig i de mjuka lakanen. "Ehum." mumlade jag och lutade mig framåt för att kyssa henne. 
"Vänta..." viskade hon och fick en liten rynka mellan ögonbrynen. 
"Vad?" 
"Hur kom jag ur klänningen?" frågade hon och vickade på ögonbrynen. 
Jag skrattade innan jag fann hennes läppar igen.
59:

Bild, bild, bild
  
(Lyssna medan nedanstående läses)

Justin låg på mage medan jag sakta strök honom över ryggen. Jag smekte den nakna huden precis under hans skulderblad och önskade att den här stunden aldrig skulle komma till ett slut. 
Han öppnade precis munnen för att säga något när en lätt knackning på dörren hördes. 
”Håll kvar den där tanken.” sade jag innan jag klättrade över honom i sängen, drog på mig en morgonrock och gick för att öppna dörren. Utanför stod en man med hotellets logga på tröjan och med ett påklistrat leende på sina läppar. 
”Ni hade beställt roomservice?” frågade han och såg ned på vagnen han hade sin högra hand på. 
Jag nickade, ”ja. Tack.” jag lät honom komma in med vagnen, och innan han hann gå gav jag honom några sedlar. Han bugade, ”tack madame.” Sedan gick han ut ur rummet. 
Jag drog fram vagnen till sängen, ”hela roomservice grejen känns som något som bara händer på film.” 
Justin hade satt sig upp i sängen. Jag lade ned morgonrocken på stolen bredvid sängbordet. 
”Och, är det bara jag eller skulle den där mannen mycket väl kunnat heta Estaban?” 
Justin skrattade, tog tag i min hand och drog ned mig i sängen igen. Han rullade runt ett varv så jag låg under honom och pressade läpparna mot mina. 
Jag hade aldrig förbannat andning så mycket som jag gjorde varje gång jag kysste Justin. Det kändes som ett skämt från Guds sida ibland, ”nejmen du Oden, kolla där nere! Ett par som hysteriskt åtrår varandra men som måste andas mellan sina kyssar. Är det inte hysteriskt lustigt?” 

”Vad tänker du på?” frågade Justin när vi avslutat kyssen för att, just, andas. 
Jag valde att inte berätta om mina underliga tankar utan sade istället något annat som gnagde inom mig, ”att jag måste åka snart.” 
Justin suckade och slog bakåt med huvudet, ”gah. Joselyn Eileen Chandler, kan du vara så snäll och inte tänka på det för några minuter? Nej förresten, timmar. För det är ungefär så länge som vi kommer kunna ligga här inne och göra precis ingenting.” 
Jag log, tanken på att bara tillbringa en dag härinne när solen gassade utanför fönstret och vi hade alla möjligheter i världen kunde ses som slöseri, men det var inget jag hellre ville. 
”Hm, jag tror jag kan klara att skjuta de tankarna åt sidan ett tag...” mumlade jag innan jag kysste honom igen. 


”Här.” sade han och höll fram en gaffel med en bit choklad och bananpannkaka på. Jag gapade, tuggade och svalde. 
”Mer.” 
Han skrattade, ”du har redan ätit mer eller mindre allt...” 
Jag försökte se sur ut, ”du kan få sån här frukost varje dag. Och de här pannkakorna är mer eller mindre som att äta glädje. Kom igen, ge mig mer.” 
Han flinade och gav mig en bit till. 
”Allt för dig.” 
”Du är underbar.” sade jag och log åt honom. Jag försökte låta retsam, men var allvarlig. 
”Förutom när jag ger dig frukost på sängen?” 
Jag skrattade, ”ja. Hur hittade jag dig?” 
Han lade handen på min kind och såg mig kärleksfullt i ögonen medan han satte den sista biten pannkaka på gaffeln och förde den mot min mun men vände sedan häftigt riktning och stoppade in den i sin egen. 
”Hey!” utbrast jag skämtsamt och slängde mig på honom, ”ge tillbaka den där!” 
Han tuggade långsamt medan jag försökte få honom att öppna munnen. Han flinade, svalde och öppnade sedan munnen. 
Jag slog skrattande till honom på bröstet, ”idiot.” 
Han låg nedtryckt i lakanen med mig ovanpå honom, och han tog försiktigt tag om min rygg och satte sig upp så jag satt i hans knä, ”var jag inte underbar nyss?” 
Jag skakade på huvudet, ”det var innan du åt den sista biten. Du åt min glädje.” 
Han såg ångerfull ut, ”jag förstår... Finns det något jag kan göra för att gottgöra dig för min otroligt onda gärning?” Det lät så roligt när han talade på det där viset att jag nästan gav med mig och sprack upp i ett leende. Nästan. 
”Nej. Faktiskt så-” jag krånglade mig ur hans omfamning och reste mig upp ur sängen, ”tror jag att jag ska gå över till mitt rum.” Han visste att jag inte var seriös, men han såg ändå en aning misstänksam ut. Snart tänkte han säkert påpeka hur dålig lögnare jag var.
”Jaså?” 
Jag nickade allvarligt, ”japp. Hejdå Justin.” 
Han såg på mig från topp till tå, ”och du ska gå genom hotellet klädd sådär?” 
Jag såg ned på min klädsel och fann snabbt att han hade rätt. Jag par hotpants och ett tight, kort linne. 
Han satte sig på knä i sängen så hans ansikte var i jämnhöjd med mitt, ”inte bara är jag rädd för att någon ska se dig i den där otroligt sexiga klädseln-” jag rodnade, ”-men jag har också ett rykte att tänka på. Hur skulle det se ut som Justin Biebers flickvän gick runt sådär offentligt?” 
Han började skratta och jag smällde till honom på axeln, ”pucko.” 
Han tog tag i min arm så snabbt att jag knappt hann se det och drog mig mot honom, ”det här puckot älskar dig.” viskade han.
Jag suckade, ”okej jag ger mig.” 
Justin log nöjt och backade en bit i sängen, satte sig i skräddarställning och klappade sig i knät. 
Jag slog mig ned i hans knä så jag satt snett och lade armen om hans axlar medan han placerade båda sina armar om mig. 
”Jag måste lägga på minnet att du älskar de där pannkakorna.” 
Jag lutade huvudet mot hans axel, ”ja det måste du.” 
Han kysste mig på hjässan, ”tillsammans med massa andra saker om dig som för andra kan ses obetydliga.” 
Jag såg på honom, ”som vad?” 
Det ryckte i hans mungipor, ”som att du är enormt mörkrädd. Du säger det aldrig och försöker att inte visa det, men släcker du i ett rum och ska gå in i nästa halvspringer du, som om du försöker fly från mörkret.” 
Jag gapade och han log, ”eller att du biter dig i underläppen när du är nervös. Eller att du ibland lyssnar på min musik trots att det inte riktigt är sådan musik du föredrar, bara för att du saknar mig. Eller att du dansar okontrollerat när du tror att ingen ser på.” 
Jag försökte förvirrat rota runt i minnet och minnas en tidspunkt då jag berättat alla dessa saker för honom, men jag var helt säker på att jag inte gjort det. Jag hade inte sagt det till någon. 
Tårarna var påväg att välla upp i mina ögon, men jag höll dem inne, ”och vad använder du denna fakta till?” 
Han bet sig i läppen, ”det är sådana saker jag tänker på när jag är ifrån dig.” 
En tår började sakta rinna nedför mina kind.
”Berätta mer saker du noterat.” 
Han torkade bort tåren och log. 
”Du saknar din pappa mer än du vill erkänna för någon. Samma sak med Nolan.” Han såg mig djupt i ögonen, men inte för att söka efter bekräftelse. Han gissade inte, han visste. 
”Du har sett Titanic minst femtio gånger, men du tröttnar aldrig på den. Du avskyr tystnad och det är antagligen därför du och Prim passar så bra tillsammans.” 
Jag brast ut i ett skratt, vilket antagligen var vad han velat. 
”Du släpper sällan folk nära inpå livet. Du har många vänner, men få vet verkligen allt om dig. Och du har aldrig varit kär förut.” 
”Utom nu.” viskade jag. 
Han log, ”utom nu.” 
Jag skakade på huvudet, ”hur vet du allt det där?” 
Han skrattade, ”det enda jag gjort sedan första gången vi träffades har varit att tänka på dig, såklart jag lägger märke till saker.” 
Jag skakade på huvudet igen. ”Killar som du existerar inte, Justin Drew Bieber.” mumlade jag innan jag kysste honom. 


När jag stod i duschen i hotellets lyxiga badrum senare den dagen och shamponerade håret kunde jag utan tvekan dra slutsatsen att det här hade varit en av de bästa dagarna i mitt liv.  Det varma vattnet rann nedför min kropp och lugnade varenda muskel jag hade när jag plötsligt kände ett par armar om mig. Jag gav ifrån mig ett förvånat skri och öppnade ögonen för att se rätt in i Justins stora bruna leende ögon. 
”Justin! Du skrämde livet ur mig. Vad gör du härinne?” utbrast jag.
Han kysste mig på halsen, ”duschar. Vad gör du härinne?” 
”Ha-ha.” sade jag, men hann inte längre innan han kysst hela vägen uppför min hals och nu nått mina läppar. Lusten gick inte att hålla tillbaka, inte för att jag ville heller. Och av hans rörelser att dömma hade vi tankarna inställda på samma sak. 
Han lyfte upp mig på sina höfter, höll händerna på mina lår och backade så jag stod med ryggen mot kakelväggen. Mina armar var om hans hals. Våra tungor masserade varandras. Våra upphetsade andningar. Han trängde in i mig, under den varma duschstrålen. 

”Det här har varit en av de bästa dagarna i mitt liv.” viskade Justin när jag låg i hans famn under lakanen senare den kvällen. 
Det förvånade mig att han sade det, jag visste att den här grabben hade varit med om en hel del saker de senaste åren. 
”Jag tänkte samma sak förut när jag duschade.” 
”Redan innan jag kom in?” frågade han retsamt med tillgjord förvåning. 
Jag fnissade, ”ja, redan innan du kom in.” 
Jag makade mig närmare honom, ”jag önskar vi kunde ha sådana här dagar oftare.” 
Han suckade nöjt, ”jag med.” 
”Jag åker imorgon...” började jag men han lade sin hand över min mun och viskade i mitt öra, 
”de där orden får inte uttalas. Det är som att säga Voldemort.” 
Han tog bort handen och jag flinade, ”ha-ha.” 
”Förstör inte stunden genom att tänka på det, älskling.” Han lekte med mina fingrar, flätade ihop dem med sina, smekte dem och flätade ihop dem igen. 
”Jag vet,” jag gäspade, ”vem visste att man kan bli så trött av att göra ingenting?” 
Justin flinade, ”jag tycker vi har gjort endel... tröttande saker ändå. Bränt massa kalorier.” 
”Jaså?” frågade jag utmanande och han nickade med ett brett leende.
Jag sträckte på nacken och pussade honom på kinden. Sedan kom jag på något.
”Förresten...”
Han såg på mig, ”ja?” 
Jag mötte hans blick. ”Ibland märks det på dig att du inte alltid varit en känd brudmagnet utan att du faktiskt också varit aningen blyg en gång i tiden. Du älskar att tala med din bedrövliga, jag är ledsen honey, brittiska accent och du tror att du är bra på det. Folk tror att du är så vältranad för att du gymmar mycket, men sanningen är att du har sprungit i trappor i hela ditt liv eftersom du är rädd för hissar. Du är rädd för clowner. Utöver hip hop smörjan du oftast lyssnar på har du The Fray i din iPod och deras musik betyder mycket för dig. Din fascination för skräpmat skrämmer mig. Och du är den starkaste, vackraste, både på insidan och utsidan, mest godhjärtade och mest förstående människa jag vet.” 
Han log och smekte min kind, ”touché.” 
Jag gömde mitt ansikte i hans hals, ”älskar dig.” 
”Älskar dig med.” mumlade han, och det var det sista jag hörde innan sömnen pulveriserade mina försök att hålla mig vaken.
60:
Previous: Jag mötte hans blick. ”Ibland märks det på dig att du inte alltid varit en känd brudmagnet utan att du faktiskt också varit aningen blyg en gång i tiden. Du älskar att tala med din bedrövliga, jag är ledsen honey, brittiska accent och du tror att du är bra på det. Folk tror att du är så vältranad för att du gymmar mycket, men sanningen är att du har sprungit i trappor i hela ditt liv eftersom du är rädd för hissar. Du är rädd för clowner. Utöver hip hop smörjan du oftast lyssnar på har du The Fray i din iPod och deras musik betyder mycket för dig. Din fascination för skräpmat skrämmer mig. Och du är den starkaste, vackraste, både på insidan och utsidan, mest godhjärtade och mest förstående människa jag vet.” 
Han log och smekte min kind, ”touché.” 
Jag gömde mitt ansikte i hans hals, ”älskar dig.” 
”Älskar dig med.” mumlade han, och det var det sista jag hörde innan sömnen pulveriserade mina försök att hålla mig vaken.

Bild, bild, bild


Knackningarna på dörren väckte mig ur den bästa dvalan jag haft på länge. 
Först hördes det avlägset, men sedan närmre om närme, som om mina sinnen först försökte hålla ljudet ute men sedan släppte in det. Jag stönade lågt och gnuggade mig i ögonen. Knackningarna blev hårdare och jag insåg att jag inte kunna stänga dem ute eller ignorera dem. 
Jag tog försiktigt tag om Justins arm som var om mig och krånglade mig ur hans famn för att sedan snabbt hoppa upp ur sängen, dra på mig morgonrocken och gå fram till dörren. En gäspning flög ur min mun. Jag tryckte irriterat ned handtaget och möttes av Scooter. 
”Sover ni fortfarande?” frågade han frustrerat, ”jag sade ju att det inte var någon bra idé med dig och Justin i samma rum.” mumlade han, mer för sig själv än för att pika mig. 
”Ja...Vad är klockan?” min hjärna var inte helt vaken än, vad hade vi bråttom till?
”Joss, du ska vara på flygplatsen om en halvtimme och Justin måste vara i en studio om typ en kvart.” 
Hjärtat stannade i bröstet, ”vänta vad-” 
Scooter trängde sig förbi mig in i rummet och slet av täcket från Justin, som knorrade irriterat. 
”Hey.” mumlade han och vände sig om på mage. Scooter gick fram och skakade honom. 
”Justin, upp för i helvete. Du måste lämna hotellet om fem minuter och Joss måste checka in på flygplatsen om tjugo minuter.” 
Justin satte sig upp, ”va?” 
Scooter var redan påväg ut ur rummet. 
”Din bil är redan här, du har fem minuter på dig.” 
Justin reste sig upp, ”avboka. Avboka vad det än är.” 
Scooter vände sig om och hans stressade blick övergick till något mellan förvåning och vrede. 
”Jag ska med Joss till flygplatsen.” fortsatte Justin. 
Scooter tog några steg mot honom, ”du inser att du ska sitta på en liveintervju med MTV om mindre än en halvtimme?” 
Justin ryckte på axlarna, ”det kan vänta.” men man hörde tvekan i hans röst. Han visste mycket väl att Scooter hade rätt, och han skulle aldrig svika sina fans. 
Scooter fnös,  tog upp sin mobil ur fickan, kollade klockan och gick sedan mot dörren. Han hade också hört tvekan i Justins röst och visste att han hade vunnit. 
”Där nere. Tre minuter.” Sedan var han ute ur rummet. 
Jag såg på Justin som stod barbröstad bredvid sängen. Han började med snabba steg gå mot dörren men jag var fort framme och placerade handflatorna på hans bröst. ”Nej, hey. Det finns inget att göra, skynda dig att göra dig klar istället.” 
Han skakade på huvudet, ”jag ska gå och tala med honom.” 
”Vad hjälper det? Han kommer ändå inte ändra sig, det vet du. Och det är inte hans fel.”
Justin stängde ögonen, nöp sig i näsryggen och suckade. Jag kysste honom på kinden och sprang sedan bort mot garderoben och rotade runt efter hans resväska, varpå jag slängde ut alla hans kläder. 
Justin stod bara kvar och stirrade framför sig i några sekunder innan han gick fram mot mig. Jag kastade ett par jeans och en t-shirt åt honom, 
”sätt på dig de här. Ända gången du är snyggare än när du inte har något alls på dig - är när du har de här.” 
Han skrattade inte, vilket jag hade menat åt honom att göra. Jag slog mig ned på knä och öste ned alla hans kläder i hans LV väska, sedan såg jag på klockan på nattduksbordet. Han skulle vara där nere om två minuter, och jag om sju. 
Jag reste mig upp, ”jag måste över till mitt rum...” mumlade jag och gick mot dörren. Pattie hade velat att vi skulle ha ett varsitt hotellrum under hela resan, och jag hade därför alla mina grejer därinne. För syns skull, typ. Även fast de alla visste att jag aldrig skulle sätta min fot i rummet ändå. 
Justin drog igen dragkedjan på sin väska och såg sig snabbt om, ”kom igen.” 
Vi gick genom korridoren med snabba steg, jag någon halvmeter framför honom. 

När vi klev in i rummet började jag direkt med samma process som tidigare. Slänga ut kläder på golvet och ösa ned dem i min enorma resväska. Jag drog snabbt på mig första bästa plagg som fanns till hands och vände mig sedan mot Justin som räckte min neccesär mot mig. 
”Justin, du måste gå.” 
”De kan vänta fem minuter.” 
Jag borde ha invänt, men jag ville inte. Istället lät jag honom hjälpa mig ösa ned alla pinaler i väskan, att packa hade varit fel beskrivning då vi bara pressade ned allt i en enda röra. 
Vi satt båda på knä bredvid min färdigpackade väska några sekunder senare. Jag drog igen dragkedjan och med en suck såg jag upp på honom.  
Vi lade armarna om varandra och han höll mig hårt i sin famn och smekte mig sakta över håret. 
”Förlåt för det här.” viskade han i mitt öra. 
”Jag avskyr när du ber om ursäkt för saker som inte är ditt fel.” mumlade jag samtidigt som jag lade handen om hans nacke och förde hans ansikte närmare mitt. Tanken på att inte få känna hans läppar mot mina på flera veckor gjorde att jag inte ville gå miste om en enda sekund med honom. 
Jag kysste honom bestämt och länge och så snart kyssen avslutats, pressade vi läpparna mot varandras igen. 
Han lutade pannan mot min, ”det här fungerar inte. Ska vi rymma till något land som aldrig hört talas om mig och aldrig mer komma tillbaka?” sedan kysste han mig igen. 
”Det finns inget jag hellre skulle vilja, men jag tror inte att något sådant land existerar.” 
Kyss. 
”Vi hittar nog något.” 
Kyss. 
Jag skakade på huvudet, ”vi klarar det här. Det gör vi alltid.” 
Kyss. 
”Jag vet. Och jag hade tänkt göra det här snyggare men-”
Det bankade på dörren, 
”Justin för i helvete!” ropade Scooter. Jag tvivlade inte på att han redan bankat på Justins hotellrum och insett att vi redan var klara där. 
”Jag kommer.” mumlade Justin, så lågt att jag visste att Scooter ändå inte hörde. 
Dörren öppnades och Scooter och Kenny mer eller mindre dundrade in. 
Scooter med sin mobil och personsökare i handen. Han såg inte glad ut. 
”Fem minuter gav jag dig. Vill du verkligen behöva handskas med en massa snack om hur divig du är som kommer försent till live framträdanden tillråga på allt?”
Kenny såg på oss, sittandes på golvet i varandras famnar. 
”Scooter...De vill bara säga hejdå...Vi kanske borde-”
”Nej, vi är redan sena. Justin, du vet att det är det enda rätta. Kom. Nu.” 
Det kändes som om någon stod och drog i mig åt ena hållet och Justin åt andra, vilket såklart också var fallet. Jag reste mig upp och sträckte ut handen mot Justin som tog den och reste sig. Han lyfte upp min väska och sin egen. Jag räckte ut handen mot honom för att ta väskan men han ignorerade det och tog min hand i sin istället. Scooter och Kenny vände och började gå mot hissarna när de insett att vi gett med oss. Väl framme vid hissarna räckte Justin Kenny väskorna och han och jag fortsatte gå mot trapporna. Vi gick nedför den första trappan i tysthet, men stannade upp vid andra. Justin placerade händerna på min midja och kysste mig, inte som de snabba kyssnarna tidigare utan en långsam och utdragen. Ett farväl. 
”Jag kommer hem snart.” viskade han och såg djupt in i mina ögon. 
”Jag vet.” svarade jag och log. ”Och oroa dig inte för mig.” 
”Pfft.” fnös han. 
Vi började sakta gå nedför trapporna. 
”Du vet att det är det enda jag kommer göra.” fortsatte han och flinade. 
Jag skakade på huvudet, ”pappa kommer vara hemma nu. Så jag klarar mig.” Hoppas jag, tillade jag tyst i huvudet. Folk som aldrig saknat någon, saknat så att det faktiskt gjorde ont i bröstet vid tanken på den andra personen kunde och kommer aldrig förstå hur det känns varje gång jag måste lämna Justin. 
Han såg inte övertygad ut. ”Jag kommer ringa dig. Hela tiden.” 
Vi var nästan nere i lobbyn. 
”Bäst för dig det.” 
Vi såg Kenny och Scooter vänta på oss, Scooter, som nästan hoppade på stället av stress. 
”Era väskor ligger redan i vardera bil. Joss, du åker med Kenny.” 
Vi nickade och föjde efter dem ut genom entré dörren där två mörka bilar med tonade rutor stod. 
Scooter gick mot den ena och behövde bara ge Justin en blick för att säga allt han menade. 
Justin lutade sig framåt och omfamnade mig hastigt. ”Jag älskar dig.” 
”Jag älskar dig med.” 

Jag hoppade in i bilen tillsammans med Kenny som skulle ta mig till flygplatsen. 
”Förlåt för det där. Scooter tar sitt jobb väldigt seriöst, och det är för Justins bästa. Även när han inte förstår det själv.” 
”Jag förstår det. Det är ingens fel.” 
Kenny såg på mig snabbt och såg sedan tillbaka på vägen, ”det måste vara svårt.” 
Jag log åt honom, ”ja. Men det är värt det.” 
Han skrattade, ”jag visste att du skulle säga sådär. Det sa Justin också.” 
Jag skrattade till, det förvånade mig inte. 

”Okej. Har du allt?” frågade Kenny när jag stod redo vid incheckningen av bagage på flygplatsen. 
”Jag tror det. Tack.” 
Han log och gav mig en kram, ”vi ses snart igen. Sköt om dig.” 
Jag log mot honom. ”Detsamma. Och Kenny... Håll lite koll på honom åt mig va?” 
Han nickade, ”det är mitt jobb!” svarade han glatt innan han blinkade och lämnade mig. 
Jag höll fram mitt boarderpass till kvinnan bakom disken. Hon kollade på biljetten och tog emot mitt bagage, varpå jag gick genom tullen och lämnade Chile bakom mig.