Igen
Kategori: Allmänt
61-75:
Bild, bild
"Och det var så jag fick såret på kinden." förklarade jag och stoppade in en gaffel pasta i munnen. Mamma grimaserade,
"Du rengjorde ordentligt efteråt va?"
Jag nickade. "Såklart jag gjorde. Du lärde mig rengöra sår mer eller mindre innan jag lärde mig prata."
Pappa skrattade. Det var länge sedan vi alla suttit såhär. Samlade vid middagen och talat om vad som hänt i våra liv på sistonde. Jag hade saknat det.
"Vad hände mer då?" frågade min mor nyfiket. Jag tänkte efter, snabbspolade hela min resa i huvudet.
Endast ett dygn hade gått sedan jag senast träffade Justin, men det kändes redan som en evighet.
"Vi hade en enorm överaskningsfest för Justin, ni minns att jag berättade om den innan va? Prim, Ryan, Chaz och Dylan flög ju över och... Det var galet. Vi hade jätteroligt."
De ställde massa frågor om min resa, och ju mer jag berättade, desto mer ville jag bara ringa Justin. Jag var tvungen att höra hans röst.
"Så, vad ska du och Prim göra ikväll?" Pappa skulle snart åka igen, och jag hade ett visst samvetskval över att genast spendera tid med Prim istället för med honom när jag kom hem, men han förstod uppenbarligen. Jag och Prim hade inte direkt hunnit tala ut medan de var i Chile, och nu hade vi massor att ta igen.
"Se på film och mest göra ingenting tror jag."
När jag gick uppför uppfarten mot Prims hus var jag ordentligt pratsugen. Jag hade saknat Prim, och att kunna tala om sådana där typiska tjejgrejer. Jag var säker på att hon kände detsamma, för innan jag ens hunnit knacka på öppnade hon dörren.
Hon kramade mig, "Hej! Kom in. Ingen är hemma, mamma och pappa är på middag och Dylan är... Dylan. Han är aldrig hemma. Men vi har inte setts på evigheter! Eller typ evigheter, vi sågs ju för några dagar sedan men vi planerade bara och pratade inget och-" hon avbröt sig själv och såg på mig där jag stod med ytterkläder på hennes tröskel med ett stort leende på läpparna.
"Jag svamlar va?" frågade hon och bet sig i läppen. Jag skrattade samtidigt som jag drog av mig vårjackan,
"Ja. Men det är okej."
"Vad vill du äta?"
Vi gick mot köket, "Jag har redan ätit."
Hon viftade avfärdande med handen.
"Mat ja." Hon öppnade skafferidörren. "Chips, godis, popcorn, ostbågar-"
"Chips." sade jag och tog fram två glas och en flaska cola ur kylen.
Vi slog oss ned på soffan i vardagsrummet. Det var knappt upplyst förutom kaminen och en rislampa i borte hörnet av rummet.
"Så, berätta allt. Vad har jag missat här hemma?"
"Inte mycket." sade Prim och koncentrerade sig plötsligt till det yttersta med att hälla upp i ett varsitt glas åt oss båda. För första gången i mitt liv såg jag Prim rodna.
"Primrose Marie Sawyer, rodnar du?" sade jag häpet och aningen retsamt. Hon fäste en slinga hår bakom sitt vänsta öra och såg på mig,
"ehm... Jag har typ... Träffat en kille."
Jag gapade stort. "Vem? Känner jag honom!? Såklart jag gör, vi bor i Stratford... Vem är det? Spit it out!"
Hon flinade, "du kommer få en chock."
Jag såg misstänksamt på henne och hon fortsatte, "vi är inte tillsammans eller något sånt, vi har bara... Jag tror att vi typ är påväg att bli det. Och jag gillar honom verkligen."
Tankarna for runt i huvudet. Vem kunde hon mena? Jag hoppade nästan uppochned där jag satt. För ett år sedan om någon av mina vänner hade berättat för mig att de träffat en kille hade jag fyrat av ett leende och sagt, "Så roligt! Vem är den lycklige?" men efter att ha umgåtts med Prim blev man helt enkelt precis lika hyper som hon. Det smittade av sig. Uppspeltheten.
"Berätta." manade jag medan jag tog en klunk cola.
Prim drog ett djupt andetag, "Jag gillar verkligen Chaz."
Jag var nära på att spotta ut colan rakt i ansiktet på henne. Jag mindes när jag först fått tankarna på hur bra Chaz och Prim skulle passa tillsammans, för några månader sedan när Chaz gjort illa ryggen och Prim hade hållt om honom och sagt att allt skulle bli bra.
Hon såg på mig, "Säg något. Snälla?"
Jag svalde fort och placerade sedan handflatorna på mina kinder.
"Jag vet inte vad jag ska säga! Prim, du och Chaz är som gjorda för varandra."
Hon skrattade till, "Tycker du det? Verkligen?"
Jag nickade.
"Tror du han gillar mig då?" frågade hon tveksamt. Jag hade aldrig sett Prim såhär. Hon var alltid snabb med att visa killar om hon gillade dem eller inte. Nu betedde hon sig nästan som... Mig.
"Såklart han gör! För det första är du omöjlig att motstå och för det andra så har jag sett hur han tittar på dig. Och minns du efter olyckan? Du sov alltid i hans famn på sjukhuset."
Hon nickade glatt.
"Hur insåg du att du gillade honom?" frågade jag förbryllat och försökte komma på ett tillfälle då jag varit med.
"Jag vet inte. Det har inte hänt något speciellt eller så, jag antar att jag bara insåg det helt plötsligt." hon drog upp benen i soffan och log ett litet leende.
"Hur ska ni gå vidare nu då? Du är inte personen som tar ministeg om man säger så, Prim."
"Ha-ha. Jag vet inte. Jag tänkte fråga dig om det. Hur gjorde du och Justin när ni kom till det stadiet att ni insåg att ni gillade varandra?"
Jag skrattade, "Ingenting. Du gjorde allt åt oss."
Hon slog sig för pannan. "Fan då att jag inte har en Prim..."
Jag vickade på ögonbrynen. "Men... Du har en Joss. Inte lika bra, men man kan inte få allt här i livet."
Hon skrattade och kramade om mig. "Tänker du hjälpa mig?"
Jag kramade henne tillbaka, "Såklart, dummer. Låt operation Chimrose begin!"
"Så vi spenderade hela sista dagen på hotellrummet." Jag och Prim låg med huvuderna bredvid varandra i mitten av Prims enorma säng, och med benen åt olika håll. Det var sent, och hennes föräldrar hade varit hemma ett bra tag.
"Åh! Typiskt dig och Justin på något vis."
Jag fnissade, "Vadårå?"
"Ni känns bara som ett sådant par som kan ligga på ett hotellrum en hel dag och bara stirra på varandra för att ni älskar varandra så mycket."
Sant. "Det har du rätt i." mumlade jag och tänkte på Justin. Senast jag talat med honom var när jag landade för att säga att jag var hemma, och jag saknade att höra hans röst.
"Och jag vet vad vi ska göra med dig och Chaz."
Prim hävde sig upp på armbågen och såg på mig,
"Vad?"
"Det här är ingen Prim-plan direkt. Men om jag säger till Chaz 'Hey. Prim gillar dig. Alltså, gillar-gillar.' Så lär han ju berätta om han gillar dig med. Så berättar jag det för dig."
Prim suckade, "Dina planer är inte alls lika roliga som mina..."
"...Men det kommer fungera." avslutade jag hennes mening nöjt.
Dörren flög upp och Dylan skuttade in i rummet.
"Hej, minisar. Hur är det?"
Prim satte sig upp i sängen, "Dylan, vad fan. Ut ur mitt rum."
Han ignorerade henne och slog sig ned på sängkanten. "Hey Joss." sade han innan han lutade sig ned och kramade mig.
"Hej Dyl. Hur är det?"
Han såg på Prim,
"Jag önskar att jag var enda barnet, men annars är allt bra."
Jag smällde till honom på axeln, "Pucko."
Han flinade, "Jag ville bara säga hej. Jag kom precis hem från Chaz och-"
"Har du varit hos Chaz?" frågade Prim alltför ivrigt. Det var inget ovanligt med att Dylan var hos Chaz försökte jag påminna henne med blicken. Hon harklade sig,
"jag menar bara... Ehm..."
"Det hade varit kul för mig att träffa Chaz och Ryan." sade jag för att rädda Prims skinn. Jag mindes hur ofta hon fått rädda mig ur sådana här knipor.
Dylan såg på oss båda, "ja... Öh. Ni är skumma. Jag tänker inte ens låtsas förstå vad som försigår i era tonåriga hjärnor." Han reste sig upp och lämnade rummet med ett skratt.
"Godnatt." ropade jag efter honom och såg på Prim. "Har du varit hos Chaz?" härmade jag med ljus pipig stämma. "Diskret, Prim!"
Jag vaknade av att min favoritlåt med Nirvana spelades. Min ringsignal. Jag såg förstulet på klockan och insåg att den var lite över fyra på natten. Utan att så mycket som fästa en blick på displayen svarade jag.
"Ehum."
"Hej babe. Jag väckte dig va? Fan. Vad är klockan hos dig?"
Hans röst sände illningar i varenda en av mina nerver.
"Det är okej. Typ fyra." mumlade jag och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
"Förlåt. Jag kan ringa dig igen senare."
"Nej, nej. Det är lungt. Vänta, jag ska bara... Jag vill inte väcka Prim, så jag ska gå ned till nedervåningen."
"Är du hos Prim? Joss, gå och lägg dig igen. Jag ringer dig sen. Säkert."
Jag var redan påväg nedför trapporna.
"Jag är redan vaken. Det är okej. Jag saknar dig."
"Jag saknar dig med..." viskade han.
Jag slog mig ned i soffan. "Du skulle bara veta vad vi missat medan vi varit borta."
"Vad har vi missat?" frågade han nyfiket. Jag log och tänkte på Prims ansikte när hon berättat.
"Våra bästa vänner håller på att bli ett par."
Han gav ifrån sig ett överaskat skratt, "Va?"
Jag log, "Japp. Prim och Chaz."
Han skrattade till igen, "på riktigt?"
"Japp." sade jag glatt, "Det var du inte beredd på va?"
Jag kunde nästan se hur han skakade på huvudet, "nej. Men det är ju helt... Awesome!"
Jag lade mig ned i soffan och stirrade upp i taket. Det hade börjat ljusna.
"Jag har förresten fått höra när jag kommer kunna åka hem." sade han, men hans röst avlöjade inget om ifall det var bra eller dåligt.
"Egentligen skulle jag åkt på en fem veckors turné..." Jag svalde hårt. Fem veckor ifrån honom.
"Men något ändrades och jag kommer tydligen vara hemma igen om nitton dagar. Dock inte så länge men-"
"På riktigt?" glädjen bubblade direkt upp inom mig.
Han skrattade, "japp."
Jag reste mig upp ur soffan och gick ett varv runt soffbordet för att göra av med överskottsenergin jag just fått.
"Så vi ses om typ arton dagar och åttiosextusentrehundranittionio sekunder." konstaterade jag.
"Jag räknar ned." sade han med ett leende i rösten.
Efter några varv runt soffbordet kändes min kropp konstig. Jag var yr och utmattad, samtidigt som jag kände mitt hjärta dunka som om jag just sprungit ett maraton.
"Auch." mumlade jag och slog mig ned i soffan.
"Vad?"
"Jag blev plötsligt yr... Jag känner mig konstig."
"Konstig hur?" frågade han oroligt, "Joselyn?"
Jag lade handen på hjärtat och kände hur det dunkade. Vad hände med mig?
"Joselyn, hör du mig? Joss?" jag ville inte höra den där rädslan i hans röst. Jag ville säga att det var okej, men jag fick inte fram ett ljud. Mobilen gled ur min hand samtidigt som jag blev mer och mer yr och tillslut blev allt svart.
"Joselyn? Helvete. JOSS, HÖR DU MIG?! JOSELYN!"
62:
Previous: "Auch." mumlade jag och slog mig ned i soffan.
"Vad?"
"Jag blev plötsligt yr... Jag känner mig konstig."
"Konstig hur?" frågade han oroligt, "Joselyn?"
Jag lade handen på hjärtat och kände hur det dunkade. Vad hände med mig?
"Joselyn, hör du mig? Joss?" jag ville inte höra den där rädslan i hans röst. Jag ville säga att det var okej, men jag fick inte fram ett ljud. Mobilen gled ur min hand samtidigt som jag blev mer och mer yr och tillslut blev allt svart.
Bild, bild
(Lyssna medan nedanstående läses.)
"Joselyn? Helvete. JOSS, HÖR DU MIG?! JOSELYN!"
Jag vågade inte lägga på utan sträckte mig istället efter Alfredos telefon.
”Vad händer dude?” frågade han oroligt och såg på mig. Jag hann inte förklara.
Jag slog bestämt numret jag aldrig behövt slå förut. 911.
”Jag behöver en ambulans till Grange Street” Jag kunde inte Prims exakta adress, men jag visste att det var sista huset till höger på gatan.
Kvinnan i telefonen talade med onödigt lugn röst, ”vad handlar det om?”
Jag gav Alfredo min telefon, ”lyssna om du hör något. Gör du inte det, ring Prim.”
Han nickade och tog emot min telefon. Jag såg hur han lyssnade intensivt efter något ljud i luren.
”Jag pratade i telefon med min flickvän och hon sa att hon kände sig yr och att hon inte mådde bra, och sedan kunde jag inte höra henne längre.”
”Vi skickar ut en bil. Håll dig lugn sålänge, vi gör allt vi kan.”
”Tack.” mumlade jag innan samtalet avslutades.
”Hej Prim, du-” sa Alfredo precis när jag lagt på. Jag såg upp på honom och han räckte mig telefonen.
”Prim, du måste gå ned till nedervåningen. Joss... jag vet inte vad som hände. Ambulansen är påväg.”
Hon mumlade något nyvaket innan jag hörde hur hon sprang nedför trappan och gav sedan ifrån sig en flämtning.
”Nej, nej, nej...” viskade hon och ett duns hördes. Antagligen slog hon sig ned på knä.
”Vad? Prim, snacka med mig!” utbrast jag förtvivlat.
”Hon är medvetslös, och hennes hjärta dunkar... Konstigt.”
Jag slog mig ned och lutade ansiktet i händerna. Det dunkade iallafall.
”Vänta.” sade Prim och jag hörde hur hon lade ifrån sig telefonen och ropade på sina föräldrar. Sedan tog hon upp telefonen igen,
”Justin, vad sa hon när du ringde?”
Jag suckade. Jag kände mig så hjälplös där jag satt flera tusen mil bort.
”Först sa hon ’aj’, sedan sade hon att hon kände sig yr och konstig, och sedan hörde jag inte henne längre.” viskade jag.
Alfredo gick fram till mig, ”hennes mamma är läkare eller hur? Ska jag ringa henne?”
Jag nickade, ”ja. Tack.”
”Inga problem.” sade han innan han började knappa på sin mobil för att finna numret.
Jag hörde hur Prim talade med sina föräldrar, och sedan hörde jag sirener.
”Ambulansen är här. Jag ringer dig sen Justin.” sade hon. ”Det kommer att bli bra.”
Jag andades långsamt in, ”ring mig såfort ni vet något.”
”Självklart.”
Sedan avslutades samtalet.
Joselyns perspektiv:
När jag slog upp ögonen var det första jag lade märke till det starka ljuset. Det tog ett tag att anpassa ögonen. Jag såg mig om. Väggarna var vita, det doftade rengöringsmedel och sängen var obekväm. Jag var på ett sjukhus. Vad hade hänt med mig?
Jag mindes att Justin ringt och att jag känt mig yr...
”Joselyn?” först nu såg jag min mor till vänster om mig. Hon bar sin arbetsklädsel.
”Vad hände?” frågade jag och lade handen på pannan.
Hon gick runt sängen och såg på en apparat som visade min hjärtfrekvens.
”Vi vet inte säkert. Du svimmade och har varit medvetslös ett tag. Alla prover är negativa, så vi hittar inget fel på dig. Det kan ha varit ren utmattning bara. Att du gick upp mitt i natten för hastigt och kroppen inte riktigt orkade med.”
”Du låter inte helt övertygad.”
Hon slog sig ned på stolen bredvid mig, ”det är jag inte. Visst, sådant händer, men jag tror inte att det är fallet. Har du märkt något tidigare? Kände du dig konstig på något annat sätt förutom yrseln?”
Jag tänkte efter, men mindes inte.
”Nej. Jag var bara yr.”
Hon nickade och ryckte på axlarna, ”Vi får hålla koll. Och du får åka hem såfort du känner dig utvilad.”
Hon var påväg ut ur rummet, ”Jag skickar in Prim. Hon har vankat fram och tillbaka i väntrummet ända sedan du kom hit. Hon gör alla galna” log hon.
Såfort mamma lämnat rummet försökte jag minnas exakt vad som hade hänt. Jag mindes Justins oroliga stämma. Fan, det sista han behövde var att jag oroade honom med sådant här.
Prim öppnade dörren och steg in.
”Herregud Joss, du skrämde livet ur oss alla! Hur mår du?” hon slog sig ned där min mor tidigare suttit.
”Jag mår som vanligt, typ. Lite trött. Vad hände efter att jag... svimmat?”
”Alfredo ringde mig. Mitt i natten. Jag trodde han ringt fel, men sedan tog Justin telefonen och sade att jag genast skulle gå till nedervåningen och att en ambulans var påväg. Jag sprang nedför trappan och förstod ingenting, men sedan såg jag att du låg i soffan med armen hängandes och med mobilen på golvet. En liten stund senare kom ambulansen som Justin måste ha ringt.”
Jag försökte ta in allt hon sa, ”har du pratat med Justin?”
Hon nickade, ”Nyss. Scarlett sade att du vaknat, så jag messade honom innan jag gick in här.”
Jag nickade. Det verkade som om det inte var något fel med mig, och jag mådde dåligt över att ha skrämt upp Justin.
Hon såg på mig,
”Du vill prata med honom va?”
Jag log ursäktande och hon fortsatte,
”Jag förstår dig.” Hon grävde i sin väska,
”Här. Jag tog med din mobil.”
”Du är världsbäst, du vet det va?” hon flinade,
”Japp.”
Hon reste sig upp, ”Jag kommer tillbaka sen. Och Joss, snälla, skräm mig aldrig sådär igen.”
Jag öppnade famnen och hon kramade mig, ”Jag ska försöka.”
”Jag älskar dig, bestie.” sade hon innan hon tryckte ned dörrhandtaget.
”Jag älskar dig också.”
Inte ens två signaler gick fram innan han svarade.
”Hur mår du älskling?” var det första han sade. Lika oroad som jag visste att han skulle vara.
”Jag är okej. Det är lungt.” sa jag så lugnande jag kunde.
Jag såg framför mig hur han himlade med ögonen.
”Du anar inte hur orolig jag varit de senaste timmarna. Du har varit borta ett tag.”
Jag letade med blicken efter en klocka i rummet, men fann ingen.
”Vad är klockan?”
”För dig, halv sju. Jag måste börja kolla vad tiden är för dig. Förlåt.”
”Det är inte ditt fel.”
Han fnös ”Om inte jag hade ringt dig hade det här aldrig hänt.”
Jag ryckte på axlarna trots att han inte såg det, ”Men det är ingen fara med mig.”
”Vad tror de hände?”
”De tror att jag var utmattad och gick upp för hastigt.” Jag utelämnade delen med att min mamma trodde att det var något annat.
”Förlåt.”
Jag skrattade utan glädje, ”sluta be om ursäkt. Det var jag som började promenera runt i Prims vardagsrum och gick runt hennes vardagsrumsbord flera gånger för att jag var så glad.”
”Du gjorde vad?”
Jag skrattade, ”jag vet. Jag fick överskottsenergi eller något när du sa att du snart skulle komma hem. Eller snart och snart, men du fattar.”
Han suckade, ”Joselyn, det är något kraftigt fel med dig.” Jag hörde leendet i hans röst.
Jag nickade, ”Yepp. Jag vet.”
Han andades ut långsamt, ”Jag älskar dig. Och snälla, inget mer racing runt vardagsrumsbord.”
Jag skrattade, ”Jag älskar dig med. Om du bara visste hur mycket jag skulle behöva en Justin-kram just nu.”
”Babe, jag kommer hem och kramar dig snart.”
”Bra. Vi får höras sen, jag måste fråga mamma ifall jag får ta av mig den här fåniga klädseln och åka hem.”
Han skrattade, ”överansträng dig inte. Och jag ringer dig sedan. Efter jag kollat upp tidszoner.”
Jag flinade, ”gör så.”
När jag reste mig upp ur sängen för att leta rätt på min mamma började mitt hjärta dunka konstigt. Jag lade handen på bröstet och kände att det var helt i otakt. Något var fel, jag kände det.
Men om de inte hade funnit något fel efter proverna fanns det säkert inget att oroa sig för. Och dessutom ville jag inte skrämma upp någon mer än jag redan gjort.
Bild, bild
Jag öppnade bildörren och hoppade in bredvid Chaz som satt i baksätet av Ryans bil.
”Hey guys!”
Ryan vände sig om mot mig, ”Hey.”
Chaz vickade på ögonbrynen, ”Är du redo för skräckfilmsmarathon?”
Jag gav honom en kram innan jag spände fast mig. ”Självklart.”
Vi rullade ut på vägen. Prim, Ryan, Chaz och jag hade bestämt oss för att ha en filmkväll. Det hade gått en vecka sedan mitt sjukhusbesök och skolveckan hade varit den hektiskaste någonsin. Vi hade direkt blivit överösta med prov och läxor när vi kom tillbaka efter vårlovet, och hade därför bestämt oss tidigare i veckan för att ha något att se fram emot - skräckfilmsmarathon.
”Hockeyn har varit galet hård den här veckan.” konstaterade Ryan. Både han och Chaz hade fått komma igång med hockeyn igen efter deras olyckor.
”Ja.” sade Chaz medhållande, ”Men ikväll glömmer vi bara allt sådant och slits med in i skräckens näste!”
Jag och Ryan skrattade samtidigt som vi svängde in på Prims infart och slog av motorn.
Jag och Prim hade konspiratoriskt sett till så Chaz och Prim hamnade bredvid varandra i soffan, och jag och Ryan på vardera sida om dem. Med all hockey och allt skolarbete hade Prim och Chaz knappt hunnit träffas den här veckan, och jag hade inte heller haft läge för att utföra min plan.
När den första The Grudge filmen var slut reste sig Chaz upp, ”Jag är besviken. Den var lame.”
Ryan nickade, ”Ja det var den.”
Jag höll med dem, men såg på Prim att hon tyckte vi var galna. Jag skrattade åt hennes ansiktsuttryck.
”Prim håller inte med.”
Hon slog till mig på axeln och flinade, ”Du vet att jag är lättskrämd. Jag är officielt rädd för döda japanska barn i garderober nu.”
Chaz flinade,
”Ta det lungt Prim. Jag ska beskydda dig.” Han blinkade, ”jag går och hämtar colan i kylen.”
Han gick iväg medan jag och Prim utbytte en blick. Ryan var i full färd med att byta till en annan film de haft med sig och fäste ingen uppmärksamhet vid oss.
Chaz kom tillbaka och ställde ned colan på bordet. När han slagit sig ned bredde jag ut mig onödigt mycket så Prim mer eller mindre var tvungen att sitta på Chaz. Han skrattade,
”Joss, har du ätit så mycket snacks att du svällt upp eller något?”
Prim och Ryan skrattade.
”Jag förstår inte vad du snackar om.” sa jag oskyldigt och böjde mig framåt efter cola flaskan, vilket gjorde att Prim var tvungen att luta sig ännu mer mot Chaz. Ryan lutade sig framåt med sitt glas,
”Häll till mig också.”
Jag såg upp och mötte hans blick, och såg det direkt. Han visste också. Han visste att de gillade varandra, och han visste att jag försökte få ihop dem.
Vi satt numera ihoppressade som sillar.
Chaz skrattade och hade det så trångt att han satt med axlarna mer eller mindre uppe vid öronen. Han drog loss sin ena arm och lade dem om Prim för att göra mer rum i soffan.
Jag blinkade åt Ryan som flinade, tog upp fjärrkontrollen och klickade på play.
Redan efter förtexterna skedde massmord och Prim lutade ansiktet mot Chaz’ axel,
”Jag klarar inte av att se det här.”
Han lade sin hand på hennes huvud och viskade,
”Jag säger till när det är över.”
Jag och Ryan utbytte en blick. De där två skulle bli ett helt underbart par. Och nu när Ryan var min partner in crime, skulle vi få ihop dem på mindre än nolltid.
63:
Bild, bild
Prim knäppte en bild.
”Du har inte lagt upp något på instagram på evigheter Joss.” sade hon buttert. Jag såg på bilden hon tagit av mig. Usch.
”Jag lägger inte ut den där iallafall.”
Hon började gå igenom mina bilder,
”Du måste lägga ut något iallafall. Jag förstår inte hur du inte kan vara helt besatt av instagram.” flinade hon. Jag skrattade. Självklart var det Prim som hade skaffat instagram åt mig. Självklart var det hon som lade upp de flesta bilderna också.
Jag snappade åt mig telefonen ifrån henne när vi gick ut på skolans parkering. Hon hade stannat på en bild från igår. Även den hade hon tagit när jag som minst anade. Jag redigerade den snabbt,
”Going out shopping with my bestfriend @primrosesawyer who btw forced me to update my instagram. U happy? ;-)”
”Hur går det med Chaz?”
Prim tog en klunk av sin smoothie,
”Framåt. Antagligen. Typ. Tror jag.”
Jag skrattade,
”Kom ihåg - Han sade till mig att han gillade dig också. Och om inte annat så visade han det förra helgen.”
Prim rodnade, ”Ja. Nu gäller det bara att någon gör något.”
”Det kommer.” Jag skulle precis föra sugröret mot munnen när Prim hejdade mig.
”Vänta! Jag måste instagramma.” Hon höll upp sin mobil några sekunder och log sedan nöjt.
Jag suckade, ”Jag förstår inte att du orkar.”
Hon såg upp från displayen, ”Justin har kommenterat din bild.”
Det var inte så att jag bokstavligen slängde mig över mobilen, men något liknande. Jag kände mig som en ninja såfort Justins namn lyste upp min display, vare sig det var ett samtal eller ett SMS.
”Du är omänskligt vacker. Åtta dagar, älskling.” hade han skrivit.
Jag log åt tanken. Om åtta dagar skulle jag få träffa honom igen. Jag hade aldrig saknat honom så mycket som nu. Vi hade kommit varandra ännu närmare i Sydamerika, och det hade aldrig varit så svårt att lämna honom som då.
”@JustinBieber knappast. Skynda dig hem till mig babe. Jaaaag älskaaaaaaaar diiiiiiiiiiiiig.”
”Joss,” mumlade Prim. Jag såg upp henne för att se henne sitta och stirra bort mot butikerna på vänster sida om oss. Jag snodde runt och såg Chaz och Ryan komma gående mot smoothie baren. De verkade inte ha fått syn på oss än.
Jag vinkade,
”Ryan! Chaz, här borta!”
Chaz såg oss först. Eller, ”oss” var fel beskrivning. Han gav mig knappt en blick utan såg direkt på Prim. Ryan däremot vinkade tillbaka med ett leende. De kom fram till vårat bord.
”Hey!” sade de glatt.
”Vad gör ni här?” frågade Chaz, lite väl fort. Man riktigt såg hur korkad han kände sig när han insett vad han sagt.
”Vad ser det ut som?” frågade jag skämtsamt och höll upp smoothieglaset.
”Right.” mumlade han och såg på Prim.
Ryan harklade sig, ”så ehm. Chaz, du kan väl gå och beställa? Jag har lite ont i benet...”
Det verkade bara vara jag som lade märke till lögnen i slutet.
”Jag följer med.” sa Prim och reste sig. Hon och Chaz började stapla bort mot kassan.
Ryan slog sig ned, ”Herregud. De där två irriterar mig. De har känt varandra i evigheter och måste ha gillat varandra ett bra tag utan att ha sagt något. Och när de väl säger något - gör de inget.”
Jag skrattade, ”Jag håller med dig. Det är inte likt någon av dem.”
Han bredde ut sig på soffan, ”Nej. Jag funderar på att råka fälla Prim eller något så hon ramlar in i honom. Sedan när hon är i hans famn tänkte jag kasta en basketboll i skallen på henne så att hon krockar med Chaz’ ansikte och råkar kyssa honom. Klart.”
Jag skrattade högt,
”Det är en riktigt bra plan. Men jag tycker deras första kyss ska vara lite mer romantisk.”
Jag mindes min och Justins första kyss. På alla hjärtansdag.
”Du passar i vått hår.” hade han viskat innan han kysst mig igen...
”Kanske”, Ryan avbröt mitt drömska tänkande. ”Hört något från Justin då?”
Jag ogillade fortfarande att prata om Justin med Ryan. Han verkade vara över det, men jag fick fortfarande dåligt samvete varje gång han artigt frågade om Justin eller hur det var mellan oss.
”Ja, han kommer hem om lite mer än en vecka.”
Ryan sken upp, ”Verkligen? Awesome.”
Jag log och nickade.
Prim och Chaz kom tillbaka med två smoothie glas. De slog sig skrattande ned.
”Vad pratade ni om då?” frågade Ryan och tog emot sin smoothie.
”Inget speciellt.” svarade Prim. Chaz blinkade.
Åh nej, tänkte Chaz och Prim bli ett sådant där jobbigt internt par? Jag gav Ryan en blick.
Prim drack lite av sin smoothie och lyckades få lite i mungipan. Jag tänkte precis försöka att diskret påpeka det när Chaz med ett flin sa,
”Du har något där.”
”Va? Vart då?” frågade Prim förvånat. För förvånat. Hon hade sett till att få drycken i ansiktet med mening.
”Här.” Chaz lutade sig framåt och drog bort det med sin tumme. Deras blickar möttes och de stannade så en stund innan han lutade sig bort igen.
Jag kunde inte ungå att bli avundsjuk, vart var min man när jag behövde honom? Jag tog upp mobilen och såg att Justin hade svarat på instagram.
”Älskaaaar diiiiiiig meeeeeeer.”
Snabbt knappade jag in, ”ring mig, jag behöver en avledande manöver.”
Jag lade ned mobilen och log åt dem innan jag surplade slut på min smoothie.
Mobilen ringde knappt sekunder senare.
”Oj, vem kan det vara...” mumlade jag innan jag svarade,
”Åh, hej mamma. Vad då? Okej, jag kommer. Vad? Okej jag ska fråga.” Jag såg på Ryan,
”Mamma behöver hjälp med lite saker och undrar om jag kan ta med en kompis som kan hjälpa oss.”
Ryan såg förvånad ut och jag stötte till hans fot under bordet, sedan såg jag på Prim och Chaz.
”Ni har fortfarande massa kvar. Sitt kvar ni.”
”Men Ryan har ju också-” började Prim men jag avbröt henne snabbt,
”Men det är okej. Eller hur Ryan?” jag spände blicken i honon.
Han nickade hastigt och reste sig upp, ”ja. Kom Joss så går vi.”
Jag förde telefonen mot örat igen,
”Jag tar med mig Ryan och kommer mamma. Japp, vi kommer direkt. Hejdå.”
Jag låtsades lägga på luren innan jag tog tag i Ryans arm, ”Vi ses imorgon guys!”
Innan Chaz och Prim hunnit säga något hade jag redan dragit med mig Ryan flera meter därifrån. Jag tog upp telefonen igen, och hörde Justin skratta.
”Hey, baby. Jag och Ryan klarar inte av Chimrose.”
Han skrattade fortfarande med hämtade sig,
”Chimrose?”
Jag och Ryan var nästan vid utgången till shoppingcentret.
”Ja. Chaz och Prim. Seriöst, de körde hela ’du-har-något-där-jag-torkar-bort-det-med-tummen’ grejen.”
Justin skrattade sitt klingande skratt igen, ”Lame. Jag måste lära den där grabben hur man gör.”
”För det vet du eller?” frågade jag retsamt.
”Hm, well. Om du hade sett min flickvän hade du förstått vad jag menar.”
”Ha-ha.”
”Ska jag skjutsa hem dig?” frågade Ryan när vi kommit ut på parkeringen. Det kändes oerhört ohövligt att tala med Justin när Ryan gick bredvid.
Jag nickade, ”Ja. Tack.”
”Hälsa Justin.”
Vi styrde stegen mot Ryans bil.
”Ryan hälsar” sade jag glatt. Justin skrek,
”Heeeeey Ryaaaaan!” i luren. Jag skrattade till.
Ryan hörde honom och skrattade också.
”Jag ringer dig när jag kommit hem Justin.”
”Gör det. Vi hörs gorgeous.”
”Jag undrar om de märkte att vi körde med en avledande manöver eller om de faktiskt trodde oss.” funderade jag när jag och Ryan var på motorvägen.
Vi såg på varandra och sade samtidigt,
”De vet.”
Vi brast ut i skratt.
”Men det var en ganska bra avledande manöver. Det blev inte pinsamt för dem eller så.”
Ryan flinade. ”Ja. Tack förresten. Jag vet inte vem vi gjorde den största tjänsten åt. Dem, genom att lämna dem ensamma, eller oss genom att fly.”
Jag skrattade.
”Åh, jag älskar den här låten.” sa Ryan och skruvade upp volymen på radion. Han började sjunga med och slå takten med fingrarna på ratten. När refrängen kom sjöng även jag med.
”So should I stay or should I go?” sjöng jag när jag först kände det. Jag såg på Ryan som hade ögonen på vägen, sedan lade jag försiktigt handen på hjärtat. Det dunkade helt i otakt och ryckigt.
”Hey, vad är det?” frågade Ryan. Jag mötte hans blick och lade handen i knät, ”Inget.”
Han trodde mig.
När jag låg i sängen den kvällen fick jag ett SMS från Prim.
”Du är en riktigt dålig lögnare. Men tack. Eftermiddagen var grym! :-D xx”
Jag flinade när jag svarade,
”Pfft. Så dålig är jag inte. Vad gjorde ni?xx”
Snabbt kom svaret, ”Vi åkte och kollade på hockey. :-D”
Ovanligt.
”Okej. Vad hände då?”
”Han satt med armen om mig hela kvällen...”
Jag var glad för mina vänners skull. De passade så bra ihop att jag inte för mitt liv kunde lista ut hur ingen annan - eller dem själva - hade kunnat märka det tidigare.
”Åh, det är ju jätte roligt Prim!”
”Och...Han kysste mig på kinden.”
”Äntligen! :-D”
”:-D Men nog om mig. Har du kollat instagram på sistonde?”
”Nej. Jag gillar inte instagram.”
”Kolla Justins senaste bild.”
Det fick mig att reagera. Såklart. Jag öppnade appen och kollade på hans senast uppladdade bild. Han putade med läpparna mot kameran. Under hade han skrivit,
”They’re only for u @JChandler”
Jag höll fortfarande på att studera bilden när ett till meddelande från Prim kom,
”Låt mig gissa. Du ogillar inte instagram längre va? :-P”
Jag bet mig i läppen från att hålla mig från att le när jag svarade, ”Jag har aaaaldrig sagt att jag inte gillar instagram. ;-) Jag älskar det!”
64: