sofiath.blogg.se

 

69:

Previous: Det hon sade fick mig att fundera. Bandet mellan mig och Joselyn var speciellt, det visste jag. Vi förstod varann på en nivå de flesta inte gjorde, och det gjorde mig ledsen att Prim saknade det i sitt förhållande med Chaz.

”Det kommer nog snart ska du se. Ni har bara varit tillsammans i några veckor.” sa jag uppmuntrande. 

Hon suckade, ”Jag hoppas det.” 

Dr. Spart kom gåendes genom korridoren. Både jag och Prim reste oss upp alltför hastigt när han kom fram till oss i det avlånga väntrummet, vars väggar var målade i jordnära färger och doftade underligt av rengöringsmedel. 

”Operationen är klar. Dessvärre...” han såg rakt in i mina ögon när han talade. Hjärtat stannade så snart han uttalade sista ordet. ”Dessvärre vad?!” ville jag skrika, men stod istället i tystnad inför vad han skulle säga härnäst.

 

Bild

 

(Lyssna medan nedanstående läses.)

 

”Operationen är klar. Dessvärre...” han såg rakt in i mina ögon när han talade. Hjärtat stannade så snart han uttalade sista ordet. ”Dessvärre vad?!” ville jag skrika, men stod istället i tystnad inför vad han skulle säga härnäst. Hon klarade sig inte, hon klarade sig inte, ekade i mitt huvud. Jag kände knäna vika sig under mig och allt blev suddigt, precis när doktorn steg fram till mig och Prim, 

"Andas! Hon är okej." uppmanade han då han steg fram och tog tag i mina axlar som för att hålla mig uppe. Såsnart han uttalat orden "hon är okej" hade snurrandet upphört. Hon var okej. Men jag vågade inte tro det förrän jag såg det.

"Dessvärre vad?" frågade Prim.

"Hon förlorade väldigt mycket blod vid operationen. Något gick snett. Hon kommer behöva stanna här några dagar." 

"Är det allt?" det var nästan så att jag skrattade av lättnad. För några sekunder sedan hade jag trott att min största anledning för att leva, hade lämnat mig. Att hon inte längre existerade. 

"Det är allt. Hon mår bra, men kan inte träffa er riktigt än. Hon måste vila." 

"Är det okej att sitta med där inne medan hon sover?" 

Doktorn såg skeptiskt på mig, samtidigt som Scarlett kom fram till oss. Hon hade hört vårat samtal och svarade, "Egentligen inte." hennes sätt att uttala det vittnade om att detta var ett undantag. Hon blinkade åt mig och Prim och nickade sedan att vi skulle följa med henne. 

"Tack." sade jag medan vi gick efter henne i korridoren. 

Hon log bara medan vi banade väg mellan alla människor som stressat gick ut genom en dörr, och in genom nästa i korridoren. Vi gick igenom några skjutdörrar där Joss' mor drog sitt kort för att kunna passera. Sedan svängde vi höger och kom in i ett rum som såg ut precis som det Joss legat i tidigare, förutom att detta var mer avsides och hade fler monitorer bredvid sängen. På sängen låg hon, med slangar i näsan, i armarna och en klämma på ena fingret. Hon andades långsamt och rytmiskt och en lättad suck flög ur min mun. 

"Egentligen får hon inte ta emot besökare ännu. Och hon är nedsövd. När hon vaknar kan hon vara lite förvirrad. Ni kan väl vara snälla och trycka på "tillkalla personal" knappen innan ni går?" 

Prim nickade. 

"Ehm, finns det någon...Typ, tid besökare måste lämna sjukhuset?" frågade jag och såg på Scarlett. Hon bet sig i läppen, 

"Ja. Egentligen." Egentligen, igen. Jag började gilla det ordet. 

"Förmyndare, män och makor kan sova över i ett rum bredvid. Pojkvänner däremot..." Jag såg på Joss och sedan på Scarlett igen. Hon log hastigt, 

"Om någon frågar så är ni gifta, helt enkelt." Jag sprack upp i ett leende. 

"Men det är alldeles för tidigt för sådant än." sade hon sedan och hytte med fingret mot mig. Jag flinade, 

"Yes, ma'am." 

Hon skakade på huvudet, "Kalla mig aldrig ma'am igen." 

Jag skrattade, 

"Deal." 

Hon lämnade rummet. Prim, som inte sagt mycket stod och såg på Joss. Hon var livrädd för sådant här, det visste jag. Slangar och sådant. Jag visste även att det här påminde henne om Dylans sjukhusvistelse. Jag tog hennes hand i min medan vi gick fram och slog oss ned vid Joss' säng på en varsin stol.

"Du hör oss säkert inte," mumlade Prim, "men det här är Justin och Prim. Och vi ska stämma Dr. Spart som just gav oss en hjärtattack. Vi berättar allt när du vaknat." 

Jag log, "Ja. Han sa 'dessvärre' så både jag och Prim höll på att svimma. Men det är bra," jag tog hennes hand, "allt är bra nu." 

 

 

Det dröjde inte länge innan Prim valde att åka hem. Hon frågade om jag ville att hon skulle stanna, men jag svarade att jag klarar mig. Jag visste, trots att Joss säkerligen snart skulle vakna, att detta fortfarande skrämde henne. Jag gav henne en lång kram. 

"Hälsa henne från mig när hon vaknar." 

"Det ska jag göra." svarade jag och lossade på omfamningen. 

 

Det hade gått ett bra tag sedan dess nu. Jag hade ingen koll på klockan då jag satt och stirrade på Joselyn. Hon såg fridfull ut. Plötsligt rörde sig hennes ögonfransar en aning. Först trodde jag att jag hade inbillat mig, men sedan rörde sig hennes fingrar jag höll i min hand. Hon öppnade sakta ögonen och grimaserade. Hjärtat dunkade fortare i mitt bröst. Hon försökte röra sig när jag bestämt sade, 

"Nej, ligg still." hon vände blicken mot mig. 

"Justin." viskade hon hest, men jag hörde leendet i hennes röst. 

"Jag är här, älskling. Jag måste berätta för din mamma att du är vaken-" mumlade jag och böjde mig framåt för att nå den stora röda knappen. 

"Nej, vänta." sade hon. Hennes röst lät en aning bättre, som om hon började vakna, 

"Du behöver väl inte hämta henne riktigt än? Kan du inte bara prata med mig lite först?" 

Jag antog att detta var någon biverkning av morfinet, som Scarlett talat om. 

"Vad vill du prata om?" sade jag och strök försiktigt en slinga hår ur hennes ansikte, noga med att inte komma åt några kablar. 

"Jag kom och tänka på en sak förut när jag...Vad gjorde jag? Sov? Iallafall. Tänk om jag aldrig flyttat till Stratford. Jag menar, jag flyttar ju hela tiden. Överallt. Eller jag gjorde i alla fall det förut. Om jag inte flyttat hit hade jag aldrig träffar Ryan och Chaz. Och då hade jag aldrig fått träffa dig. Och du hade inte träffat mig. Och då hade vi aldrig blivit tillsammans. Och jag hade kanske varit någon helt annanstans i världen och bara sett dig på TV. Och jag hade kanske tänkt 'hm, han är snygg.' och du hade aldrig ens fått veta vem jag var." hon malde på och malde på. Jag kunde inte hålla mig för skratt. 

"Joss, du har fortfarande morfin i dig." jag tryckte på knappen och kysste henne sedan på pannan. 

"Jaja. Jag tänkte i alla fall på det. Och tänk om du blivit tillsammans med någon annan. Och jag hade legat här och blivit opererad utan dig." 

Jag grimaserade. 

"Usch, att du ens kan tänka så. Och jag hade inte varit tillsammans med någon annan. Jag hade haft ett stort hål i mig, där du skulle saknats. Som innan jag träffade dig." 

Hon verkade inte lyssna på vad jag sade, 

"Jag hade säkert inte gjort operationen om du inte varit här. Jag hade säkert inte gjort någonting alls om inte du varit här. Jag hade säkert bara suttit och stirrat in i en vägg och tänkt på dig. Eller nej, det hade jag ju inte. För jag skulle ju inte känt dig. Visste du att jag inte ens brukade vara ett fan?" 

Jag försökte motstå att le, men det gick inte. "Ja, babe. Det visste jag." 

Scarlett och Dr. Spart kom in genom dörren. 

"Åh, älskling. Hur mår du?" frågade Scarlett och gick fram till Joss. 

"Det är bra." 

Scarlett såg på mig och mimade, "förvirrad?" 

Jag log och nickade. 

"Morfinet bör avta fort. Du har haft det i systemet länge." Joss nickade. 

Dr. Spart gick fram till Scarlett, 

"Allt ser bra ut." 

Scarlett vände sig mot Joss igen,

"Dock förlorade du mer blod än väntat under operationen och kommer behöva stanna här några dagar för blodpåfyllning." Joss rynkade pannan, "Just nu är jag bara glad över att ingenting allvarligare gick snett. Så, jag kommer bli helt frisk nu? Allt bra igen?" hon grep tag hårdare om min hand. Jag kramade den mjukt.

Scarlett log, "Du kommer bli helt bra. Jag kommer vara på sjukhuset hela natten. Det är bara att klicka på knappen om du behöver mig." 

Joss log, "Tack. Men Justin kommer vara här." 

Scarlett såg på mig, "Det tvivlar jag inte på." 

 

Joselyns perspektiv: 

 

Det gjorde bara lite ont i magen, förutom det kändes allt som vanligt. Jag var inte längre påverkad av morfinet när jag vaknade till efter en liten tupplur. Jag kände direkt att det var ute ur systemet. Justin satt i stolen bredvid mig och skrev något när jag vaknade, och det enda lyset i rummet var från läslampan bredvid sängen. 

"Vad skriver du?" 

Han såg upp på mig och log, 

"En låt. Det var ett tag sedan sist, och jag kände mig inspirerad." 

"Får jag höra?" 

Han flinade, "Är morfinet ute ur systemet nu?" 

Jag rynkade på näsan, 

"Hur mycket gjorde jag bort mig?" 

Han log och reste sig upp. Jag hoppade in en aning i sängen, bara tillräckligt så han precis skulle få plats. Mer gick inte pågrund av kablarna. Han lade sig bredvid mig och lät mig omslutas av hans värme. 

"Du sa massa. Tillexempel att om inte du träffat mig, hade du spenderat din tid genom att sitta och stirra in i en vägg." 

Jag skrattade. "Sant." 

Han lutade sig ned och kysste mig. "Du var faktiskt inte alls så farlig när du var berusad. Du malde på endel, men du var charmig." 

Jag himlade med ögonen. "Right." 

Han flinade, men såg sedan ut att komma på något. "Prim ville att jag skulle hälsa när du vaknade. Hon var här förut, men åkte hem när det började bli för sent." 

Det kändes som en evighet sedan jag träffat min vän. Trots att det inte ens var ett dygn sedan. 

"Jag måste ringa henne senare." 

Justin lutade huvudet mot mitt, 

"Hon var lite upprörd förut." 

"Vadårå?" 

"Hon berättade att hon saknade att Chaz skulle förstå henne mer. Som jag alltid förstår dig." 

"Alla kan inte ha en perfekt pojkvän." sade jag skämtsamt. Han skrattade, 

"Jag är långt från perfekt." 

"Om du säger det så." 

Jag såg upp på honom, "Får jag höra låten?" 

"Jag har ingen gitarr eller så-" 

"Du behöver ingen gitarr." 

Han suckade, 

"Okej då." sedan harklade han sig och började sjunga, utan att se ned på pappret som låg på stolen bredvid, 

"When I look into your eyes

It's like watching the night sky

Or a beautiful sunrise

There's so much they hold

And just like them old stars

I see that you've come so far

To be right where you are

How old is your soul?" 

 

Han mötte min blick medan han sjöng, och jag såg på ringen på mitt ringfinger. Jag hade klarat operationen. Justin var här hos mig. Just nu, förutom det faktum att vi låg i en sjukhussäng och smärtan i magen, kunde inte livet bli mycket bättre.

"I won't give up on us

Even if the skies get rough

I'm giving you all my love

I'm still looking up

 

'Cause even the stars they burn

Some even fall to the earth

We've got a lot to learn

God knows we're worth it

No, I won't give up." 

 

"Det är allt jag har hittills." sade han och ryckte på axlarna. Jag vände upp huvudet och kysste honom. Inte passionerat, utan mjukt. Lugnt. 

"Tack för att du är här."

"Såklart jag är, pucko. Lika mycket för min egen skull som för din. Jag klarar mig inte utan dig." 

Han flinade när han plötsligt kom på något, 

"Åh, förresten. Om någon frågar - så är vi gifta." 

"Haha, va?" 

Han nickade, 

"Japp. Din mamma har lovat bort dig och hela baletten. Det hände mycket medan du var nedsövd." 

"Fine by me." sade jag skämtsamt innan jag lade mig tillrätta i Justins famn. Jag var trött, och jag var säker på att han också var det. Han hade varit vaken mycket längre än jag. 

"Vi kommer få stanna här några dagar." viskade han. Jag älskade att han sade vi.

"Känner du för att göra om hela 'tillbringa en heldag på hotellrummet' och göra om det till 'tillbringa flera heldagar på sjukhuset'?" frågade han busigt. 

"Det lustiga är, att till och med behöva spendera några dagar på sjukhus låter som rena himmelriket när du är med." 

Han log innan han släckte läslampan och kysste mig. 

"Then it's a date. Sov nu, Joselyn." 

 

Jag somnade nästan direkt, och kämpade inte emot sömnen. För jag visste, att när jag slog upp ögonen imorgonbitti, skulle Justin vara vid min sida.

70:

Previous: "Det lustiga är, att till och med behöva spendera några dagar på sjukhus låter som rena himmelriket när du är med." 

Han log innan han släckte läslampan och kysste mig. 

"Then it's a date. Sov nu, Joselyn." 

 

Jag somnade nästan direkt, och kämpade inte emot sömnen. För jag visste, att när jag slog upp ögonen imorgonbitti, skulle Justin vara vid min sida.

 

 

Bild, bild, bild, bild

 

 

Jag och Justin låg på mage i sängen när det knackade på dörren. 

”Kan jag komma in?” frågade min far. 

”Kom in.” svarade jag och såg upp mot dörren han precis steg in genom. 

Han gav läxböckerna som låg uppslagna framför oss en snabb blick. Vi hade knappt rört dem ännu.

”Jag måste åka nu. Mamma ska skjutsa mig till flygplatsen,” han gick fram till sängen och jag satte mig på knä för att kunna krama honom. ”Vi ses snart, kompis. Ring mig, ofta.” 

Jag nickade, 

”Såklart jag ska.” Han lossade på omfamningen och såg på Justin som också rätat på sig. Pappa räckte fram handen och gjorde ett handslag med honom, 

”Jag hoppas vi också ses snart.” 

”Det gör vi.” sade Justin med ett leende. Pappa vinkade innan han gick ut ur rummet. 

Jag slängde mig ned på mage igen bland läxböckerna, och Justin gjorde detsamma. 

”Min pappa gillar verkligen dig.” sade jag glatt. Nästan stolt. Vi hörde dörren på våningen under slå igen.

”Jag gillar verkligen din pappa.”

Han lade händerna på min midja, ”Min familj gillar dig också, vettu.” 

Jag tänkte tillbaka på när jag hade träffat hans syskon för första gången. De var bedårande, men det bästa med att träffa dem hade varit att se hur Justin behandlade dem. Han var underbar med barn.

Jag hävde mig upp på ena armen och såg ned i biologiboken, 

”Usch. Jag måste verkligen plugga. Att missa skolan en hel vecka är inte det bästa.” Han kysste mig på kinden några gånger och längsmed min nacke. 

”Du är smart, du kommer ikapp snabbt.” 

Det hade varit lite mer än en vecka sedan jag varit i skolan. Först operationen, och sedan dagarna jag stannat på sjukhuset och sedan ytterligare några dagar jag tvingats vara hemma för att vila. Inte för att jag gnällde, Justin hade varit med mig hela tiden. Även min far hade kommit hem för helgen. Men imorgon var det god tid för mig att gå till skolan igen, och att jobba sig tillbaka till verkligheten var verkligen inte det lättaste. Speciellt inte när Justin ständigt distraherade mig. Som nu. 

”Jag är inte säker på att jag kan lära mig något alls när du gör sådär.” sade jag, och hans kyssar upphörde för en sekund. Jag lutade mig fram och kysste honom på läpparna, för att sedan återgå till boken igen. 

”Hey, du behöver inte den där boken för att lära dig biologi.” Han hade återigen upptagit halskyssarna. 

”Inte?” frågade jag och försökte läsa texten. 

”Nej.” han stängde igen boken, ”Som när jag gör såhär,” han kysste mig på läpparna, ”så börjar ditt hjärta slå en aning snabbare och du blir varm inombords, eller hur? Detsamma händer mig. Där har vi ett fakta om människokroppen.” 

Jag himlade med ögonen, men hade ett leende på läpparna, 

”Vad mer har du att lära mig?” 

”Tja...” han pressade mig ned i lakanen och kysste mig samtidigt som han flätade in fingrarna i mitt hår. ”Din andning blir snabbare nu, eller hur? Det har att göra med... Äsch, jag vet inte. Men det är ett faktum.” 

Jag skrattade och hävde mig upp på en arm igen, vilket tvingade honom att sätta sig upp. Jag öppnade den stängda boken och försökte läsa. Han lät butter när han sade, 

”Jag som hade tänkt demonstrera sex och samlevnadsdelen.” 

Jag såg upp på honom i några sekunder innan vi båda brast båda ut i skratt och han lade sig ned bredvid mig igen och såg ned i den enorma boken.

”Jag kan låta dig plugga. Jag lovar.” Jag kysste honom på kinden innan jag återgick till att memorera texten. 

 

 

Att gå genom skolans korridorer med Primrose vid min sida kändes både precis som vanligt och helt ovant. Vi hade haft alla förmiddagens lektioner tillsammans, och jag hade träffat flera av mina vänner jag inte sett på ett tag.

När vi kom in i matsalen möttes vi av Leopold och Carly - fortfarande tillsammans förmodade jag - som kom gåendes fram till oss. 

"Hej Joss! Kul att du är tillbaka på benen igen." sade Leopold med sitt grimasleende. Carly nickade och sköt upp glasögonen på näsan. 

"Hey! Ja. Det är skönt att vara tillbaka." 

"Så, hur var ingreppet? Slang genom buken, kan jag tänka mig? Vet du vilken sorts nål som användes? Jag är otroligt fascinerad av just sådana operationer och ingrepp." Han talade snabbt och upphetsat. Herregud. 

"Ehm... Jag vet inte. Men det var kul att se er båda igen." sade jag med ett påklistrat leende innan jag och Prim gick bort och tog en varsin bricka. När vi fyllt dem med mat gick vi bort till vårt vanliga bord med hockeykillarna och deras flickvänner. 

"Åkte Justin imorse?" frågade Prim medan vi gick. 

"Ja. Men han är bara borta i två dagar, någon intervju för MTV tror jag att det var." Hon nickade innan vi var framme och slog oss ned. Alla såg upp på oss med leenden, 

"Hej Joss!" 

Jag flinade, "Hey. Hur är det med er?" 

Jag var glad över att träffa dem alla igen. Chaz tog sin bricka, reste sig från sin plats och slog sig istället ned bredvid Prim på min högra sida. Han kysste henne på kinden och lutade sig sedan över för att ge mig en kram. Ryan som satt mittemot mig log, och jag log tillbaka. Trots att jag hade träffat både honom och Chaz medan jag varit sängliggande hade jag saknat att träffa dem i vår normala miljö. 

"Förresten Joss..." började Zach. Jag vände huvudet mot honom, 

"Du har faktiskt missat en sak." Han lade handen på axeln på killen som satt bredvid honom. Till min förvåning kände jag inte igen honom. 

"Det här är Marcus. Han är ny." 

Jag såg på killen. Han var en typisk sådan person som visste att han såg riktigt bra ut, och som inte var sen med att använda det. Han hade djupblåa ögon, slingat blont hår med alldeles för mycket vax i, och väl utmärkta käkben. 

"Hej, Joselyn." hälsade jag artigt. Något med hans leende gav mig en underlig känsla. 

"Har hört det. Marcus, som sagt." sade han med sitt leende. Det såg nästan överlägset ut, men flirtigt. 

Jag nickade och vände sedan blicken tillbaka mot mina vänner. Dock kände jag hans blick på mig under hela lunchen. Jag såg upp, och kom på honom med att stirra rakt på mig. Han vände inte ens bort blicken när jag mötte den. Precis innan jag vände bort huvudet, blinkade han. 

 

Hur skönt det än var att vara tillbaka i skolan, var det ännu skönare när den var slut för dagen. Jag var trött och ville hem till Prim för att plugga och se film. Hon hade varit tvungen att springa tillbaka till skåpet för att hämta sin väska, så jag stod lutad mot skolans mur i vårsolen och väntade på henne. 

”Tja.” sade någon som kom gåendes mot mig. Jag såg på honom. Marcus. 

”Hej.” sade jag, och försökte låta artig. Jag gillade verkligen inte den här killen. 

”Så, vad har du för dig?” Han ställde sig närmare än nödvändigt och pressade vardera handflata mot muren bakom mig, med mig emellan. 

”Ehm...” Det märktes direkt att han trodde att hans närhet skulle göra mig nervös och attraherad. Det hade motsatt effekt. ”Jag ska hem till Prim. Jag måste faktiskt gå, så-” Jag försökte komma bort från honom, men han tillät mig inte. 

”Eller så kan du spendera eftermiddagen med mig.” 

Jag fnös, ”Jag har en pojkvän, så, nej tack.” 

Han log sitt överlägsna leende, ”Det har aldrig stoppat mig förr.” 

Jag såg på honom några sekunder innan jag duckade och tog mig ur hans grepp. Prim kom precis gåendes mot parkeringen, och jag halvjoggade fram till henne. Jag såg mig inte om efter Marcus mer, och jag tänkte inte göra det. 

 

Chaz’ perspektiv: 

 

Jag slog mig ned bredvid Marcus när jag skulle snöra av mig mina skridskor i omklädningsrummet. 

”Hey. Vad tycker du om Stratford än så länge?” 

”Det är precis som vilket annat ställe som helst.” Han lät inte otrevlig, men inte trevlig heller. Han lät nästan överlägsen, som om Stratford inte var bra nog åt honom. 

”Jag antar det.” svarade jag kort. 

Han harklade sig, 

”Så, vem är Joss’ pojkvän?” 

Något i hans röst fick mig att reagera. Det fanns en tanke bakom hans fråga. 

”Jag är förvånad över att du inte vet det.” svarade jag och log. 

Han såg oförstående ut, ”Vad menar du?” 

”Joss är tillsammans med Justin. Som i Justin Bieber.” 

Han brast ut i skratt, ”Är hon tillsammans med bögen?” 

Jag var van, men blev ändå irriterad. Tystnad var mitt svar.

”Åh, sorry. Jag antar att ni känner varann.” Det lät inte alls som om han menade ursäkten. 

”Det gör vi. Varför undrar du över Joss?” 

Han ryckte på axlarna, ”Hon är snygg.” 

Jag fnös, ”Hon har varit tillsammans med Justin i typ ett år. De har ringar och allt. Jag skulle säga att hon pretty much är ‘off market’” 

Han flinade, ”Jag är van vid att få vad jag vill.” Han lyfte upp sina skridskor och sin hjälm i handen och gick ut ur omklädningsrummet, och jag satt där lämnad med en obehaglig känsla.

71:

 

Bild, bild

 

(Lyssna medan nedanstående läses.)

 

Det hade varit en evighet sedan jag följt med grabbarna och kollat på deras hockey träning efter skolan. På något vis var det stimulerande, att inte göra något alls, utan bara se dem åka omkring i rinken och spela. 

Deras träning skulle dock snart vara slut, så Prim hade precis gått för att byta om. Hennes träning var precis efter. Justin som varit iväg några dagar skulle komma hem till mig senare ikväll, alla läxor var gjorda, sommaren närmade sig mer och mer för varje dag som gick och mitt humör var på topp. Jag bytte låt på iPhonen och hummade glatt med i texten.

 

Jag märkte inte att träningen var slut förrän killarna kom gåendes mot läktarna för att ta sina vattenflaskor och skridskoskydd. Jag log åt Chaz och Ryan som gick förbi, men såpass långt bort att de var utom hörhåll. Att de var ordentligt svettiga såg jag dock ända härifrån. När de passerat läktarna såg jag ned på telefonen igen och skickade ett sms till Justin, 

"När kommer du hem? Måste veta om jag ska be om skjuts från Ryan eller om jag kan åka med Prim efter hennes träning xxxx" 

"Messar du med pojkvännen?" Jag såg upp och mötte hans djupblåa ögon. Jag höll inne en suck, det kändes som om han talade med mig vid varje chans han fick. I skolan hade han också gått fram till mig vid varje ledigt tillfälle och småpratat. Men det var inte sådant småprat normala människor höll. Det var inte ett, 

"Hej, hur är det? Hur gick provet? Äcklig lunch idag va? Ska vi gå till cafeterian och köpa en macka?" utan mer, "Du har förbannat fint ass, vet du det? Dum jag är, det får du säkert ofta höra av din kändiskille. Så, hur är det att ligga med en kändis?" 

Jag tog ur ena hörluren och svarade på hans fråga, 

"Ehum." 

Jag ogillade att vara i Marcus' sällskap. Speciellt nu, i en folktom hockeyhall. 

"Så, vart är han?" han slog sig ned och lade ena armen om mig. Han stank rakvatten och cologne. Jag försökte att inte rynka på näsan. Bestämt skakade jag av mig hans arm och reste mig upp, 

"Jag ska åka och träffa honom nu. Så, om du ursäktar mig-"

Han reste sig upp och ställde sig ivägen för mig på den trånga läktaren. 

"Behöver du skjuts?" 

Jag skakade på huvudet, "Nej tack," och försökte ta mig förbi honom. Han placerade händerna på min midja, 

"Kom igen Joss. Det är bara skjuts." det var bara några centimeter mellan våra ansikten.

Jag log, 

"Jag går hellre." 

Sedan tog jag mig ur hans grepp och hoppade upp på nästa läktarrad, där jag sedan snabbt gick mot utgången och ut på parkeringen. Chaz och Ryan kom precis ut genom omklädningsrums dörren.

"Hey. Ska du åka med oss?" att stanna kvar här en timme och sedan åka med Prim kändes inte så lockande längre.

Jag nickade och pressade fram ett leende, "Ja, tack." 

 

 

När Chaz och Ryan släppte av mig på min avfart stod en bil jag inte sett förr parkerad vid vägkanten. 

"Tack för skjutsen. Vi ses imorgon." sade jag med ett leende till grabbarna i framsätet innan jag hoppade ur bilen. 

"Det gör vi. Och, hälsa Justin när han kommer!" Jag nickade, stängde igen dörren och såg efter dem när de åkte iväg. Sedan sneglade jag förstulet på den okända bilen medan jag gick mot dörren. Bilen var svart och rutorna var tonade, och trots att jag inte var någon expert på bilmärken, inte ens i närheten, visste jag direkt att jag inte sett den förr. 

När jag nådde fram till dörren och skulle låsa upp insåg jag att dörren redan var upplåst. Konstigt, jag var säker på att jag låst den imorse. Mammas bil var inte parkerad utanför heller, så hon kunde omöjligen var hemma. Försiktigt pressade jag ned handtaget och klev in. 

"Hallå?"

Inget svar. Orolig, och otroligt paranoid som jag var tog jag upp mobilen och gick in på kontakter medan jag försiktigt trippade genom huset. Innan jag gick uppför trappan provade jag igen, 

"Hallå?" och kände mig som det korkade offret i en skräckfilm som trodde att mördaren eller inbrottstjuven skulle svara när hon ropade. Jag gick uppför trappan, medan mobilen ringde Justins nummer. Egentligen kände jag mig dum. Kanske hade mamma kommit hem på lunchen och glömt låsa eller-

Ett ljud hördes. Ett väldigt svagt ljud, förvisso, men jag hörde det direkt. Hjärtat stannade i bröstet. Jag nådde slutet av trappan och smög sakta dit ljudet hördes ifrån. Mitt sovrum. Fortfarande med telefonluren pressad mot örat sköt jag upp dörren - och möttes av - Inget. Jag blev genast lugnare, innan jag återigen hörde ljudet och såg bort mot sängen. Först blev jag rädd, men sedan såg jag vem det var. Han låg med ryggen mot mig, med ett par jeans och en enorm hoodie på sig. Typisk flyg-outfit. Ett lättat läte slap ur min mun. 

Ljudet kom från Justins mobiltelefon som vibrerade bredvid honom. Jag sänkte telefonen och gick fram till sängen där jag kröp upp bredvid honom och viskade, 

"Vakna babe," i hans öra.

Han ryckte till en smula, "Åh."

Han vände på huvudet och såg på mig, 

"Förlåt. Jag somnade när jag väntade på dig." 

"Hur kom du in? Du skrämde livet ur mig." mumlade jag. 

"Nyckeln under dörrmattan. Jag har sett dig använda den förut, vet du." Han lutade sig framåt och kysste mig. Det hade endast gått några dagar, men jag hade saknat hans läppar mot mina. 

"Har du en ny bil?" frågade jag när han avslutat kyssen.

Han såg förvånat på mig, 

"Nej, morfar skjutsade mig hit. Han skulle ändå åka och handla, mormor skulle laga hans favoriträtt så han gick med på att göra det och-" 

Jag hoppade upp ur sängen och såg ned på gatan. Ingen bil stod kvar där. Jag rynkade pannan, men slätade snabbt ut den. Jag var paranoid. Och det var bara Justin som var i mitt hus. Det var ingen fara. Ändå fanns en underlig känsla kvar i magen. 

Justin stod med ens bakom mig, 

"Vad är det?" 

"Inget. Jag bara...Det stod en bil här på gatan när jag kom. Såg du den också?" 

"Nej. Det kan ha varit någon paparazzi bara. Det är inget att oroa sig för." 

Jag suckade när jag vände mig om och lade armarna om hans hals, "Jag jagade upp mig." 

Han omfamnade mig och kysste mig på pannan, 

"Förlåt för att jag skrämde dig." 

"I'm cool. Glad bara att jag inte har hjärtfelet kvar vid sådana här lägen." Det var menat som ett skämt, men han skrattade inte.

Han harklade sig, "Vad har hänt i Stratford medan jag varit borta då?" 

Marcus har hänt.

"Inget speciellt." 

Han mötte min blick, 

"Du skulle inte göra den där minen om det inte vore något speciellt." 

Jag suckade och drog med honom till sängen där vi slog oss ned. 

"Det har börjat en kille i skolan och i hockeylaget, Marcus. Han är väldigt...På mig hela tiden." 

"På hur?" en rynka bildades i Justins panna. 

"Han typ flirtar. Eller, det är kanske fel ordval, men han är bara...För mycket." 

 

Jag talade om allt Marcus sagt och gjort under veckan. Först ville jag inte berätta för Justin, men när jag väl börjat var det skönt att tala ut om det. Justin blev inte glad, det märktes. 

"Hm, jag borde-" 

"Nej, bara låt det vara. Jag klarar mig.” 

Han öppnade munnen för att säga något, men jag var före. 

”Snälla, lägg dig inte i. Du vet hur det slutar, allt hamnar i media och du får ta alla smällar sen."

Han sade inget, och jag tog tillfället i akt med att byta ämne. 

”Så, hur var galan? Eller intervjun? Eller vad var det?” sade jag och låtsades som om jag inte mindes vad det var han rest iväg för att göra. Han flinade, men han hade fortfarande rynkan kvar i pannan. Han var oroad, och jag ångrade att jag berättat allt så detaljerat. 

 

 

När Justin var inne på toaletten och borstade tänderna senare den kvällen satt jag i min sovutstyrsel på sängen och gick igenom bilder. Min mor hade kommit hem och ätit middag med Justin och mig, innan hon behövt åka iväg till sjukhuset igen. Jag kunde inte låta bli att, trots att jag inte ville något hellre än att vara ensam med Justin, oroa mig över henne. Hon arbetade alldeles för mycket. 

När jag gått flera månader tillbaka i mobilalbumet stannade jag på en bild jag tagit av Chaz och Nolan. Dem båda med stora leenden på läpparna. Justin kom ut från toaletten med bara sina nedhasade jeans på sig och lade sig ned bredvid mig,

”Vad kollar du på?” viskade han, och jag visade bilden för honom. 

”Jag saknar honom.” mumlade jag och såg på Nolans leende. Jag saknade Chaz’ enorma leende också, det var sällan man såg det nuförtiden. Han log och skrattade mycket, speciellt i Prims sällskap, men sällan lika stort och högt som förr. 

”Jag med.” mumlade Justin och lutade huvudet mot mitt, "Vi borde besöka hans gravsten. Har du gjort det någongång?" frågade han stilla.

"Nej. Har du?" 

"Nej. Vi får göra det innan jag åker igen." Jag nickade instämmande. 

Tystnad. Jag som annars alltid tyckte att all form av tystnad var pinsam, tyckte nu istället att tystnaden var behaglig. Jag och Justin, ensamma i mörkret som båda sörjde vår vän. 

 

”Jag gillar faktiskt egentligen att du lämnar Stratford lite då och då, för då värdesätter man stunderna du är hemma mer.” mumlade jag när tanken slog mig några minuter senare.

Han sade inget, utan kysste mig bara. Långsamt lade jag mobilen på nattduksbordet bredvid mig och sjönk ned i lakanen. Justin lutade sig framåt, placerade sin hand runt min nacke och fortsatte att kyssa mig. Min hud hettade under hans kropp och våra kyssar blev häftigare och mer och mer passionerade. 

 

 

Jag tror aldrig jag hade sovit så dåligt som jag gjorde den natten. Trots att jag låg i Justins famn - då jag oftast sov som bäst - vaknade jag ett flertal gånger, kallsvettig efter alla mardrömmar. Jag hade en underlig känsla i magen, att något illa väntade. 

72:

 

74:

Previous: Marcus satt ned på gatan en bit bort och torkade blod ur ansiktet med sin tröjarm. Flera av hockeygrabbarna stod runt honom, tillsammans med Ryan. Marcus skulle inte ha någon chans att hoppa på Justin igen, eller tvärtom. 

”Släpp mig.” upprepade Justin, men höll sig lugn. Chaz släppte honom, och Justin föll ned på marken bredvid mig och Prim. Han hade blod rinnandes från munnen, näsan och hans öga var blått. Han räckte ut handen mot mig samtidigt som han viskade, med en röst som skar genom hjärtat, 

”Förlåt, Joss. Förlåt älskling-” hans hand snuddade endast vid min kind när jag ryckte bort från hans beröring. 

”Rör mig inte.” jag uttalade orden så tyst jag kunde, ändå lät de hårda. Hans ögon spärrades upp och hans hand stannade i luften. Jag lutade mig mot Prim som förstod vad jag menade och hjälpte mig upp. När jag rest mig upp vände jag på klacken och lämnade, tillsammans med Prim, hela röran bakom mig.

 

Bild

 

När Joselyn öppnade dörren och såg på mig såg hon trött ut, som om hon inte sovit på länge. 

”Justin, jag kan inte tala om det här just nu.” mumlade hon. Jag tog ett steg mot henne, det kliade i fingrarna. Jag ville röra henne, hålla om henne. 

”Du har inte svarat på mina samtal.” sade jag och ryckte på axlarna. Jag hade ringt henne ett flertal gånger, utan respons. 

Hon svarade inte, så jag tog åter till orda, 

”Joselyn, jag är så ledsen. Jag förstår om du är arg på mig för vad jag gjorde. Men du måste förstå att jag aldrig någonsin menade att skada dig-” 

Hon avbröt mig, 

”Jag är inte arg på dig för att du råkade smälla till mig i ansiktet.” Det gjorde ont i mig att höra orden uttalas högt. 

Hennes röst var en aning högre nu, ”Jag är inte arg. Jag är bara... Jag är besviken. Och jag tror inte ens att du inser varför. Jag ville aldrig att du skulle börja försöka försvara mig. Saker blir bara värre då."

Hon lät faktiskt inte arg. Hon lät ledsen. Jag avskydde att veta att det var mitt fel, men jag förstod ändå inte vad som gjorde henne så upprörd, om det inte var att jag råkat smälla till henne. 

”Jag vet inte ens vad som hände... Jag klarade bara inte av att höra honom säga det där... Kalla dig sådana saker.” 

Hon tyckte på axlarna, 

”Jag behöver lite tid. Bara lite tid för att fundera, du vet.” 

Hennes röst var inte kall, men jag kände mig med ens frusen. 

”Förlåt,” mumlade jag igen. 

Hon pillade med sin tröja medan hon talade. Hon gjorde bara sådant när hon ogillade samtalsämnet och ville bort från konversationen - jag kände henne väl. 

”Du måste säkert åka snart, eller hur?” 

Jag avskydde det här. Jag kunde inte åka iväg och veta att hon avskydde mig. Jag nickade kort och hon mumlade, 

”Okej." Hon började dra igen dörren, ”Hej då Justin.” 

Jag tog tag i den precis innan den hann smälla igen, 

”Vänta!” utbrast jag. Hon såg på mig med hennes trötta blick, som inte alls var lik Joselyn. Hon väntade på att jag skulle säga något. 

”Du...” jag kunde inte formulera mig ordentligt, ”du kommer kunna förlåta mig va? Du avskyr mig inte?” 

Hon suckade, ”Jag avskyr dig för att du ens ställer en så korkad fråga. Jag behöver bara lite tid.” 

Det var allt jag behövde höra. Behövde hon tid skulle jag ge henne det, hur ont det än gjorde. 

 

Joselyns perspektiv:

 

 

(Lyssna medan nedanstående läses.)

 

Tickandet från klockan på nattduksbordet bredvid gjorde mig galen. Jag avskydde att höra hur varje sekund tickade förbi, men jag ville inte se på klockan. Jag ville inte veta hur mycket den var. 

Det var fortfarande mörkt ute, så jag visste att det inte var morgon. Det hade varit omöjligt att sova sedan sammandrabbningen i skolan. Jag hade först inte själv insett varför jag reagerat så starkt som jag faktiskt gjort. Men jag visste varför nu. Jag hade insett så snart jag såg Justins ansikte igår när han var här. 

Och nu låg jag här, med ögonlocken tunga som sten, men ändå ingen som helst möjlighet att kunna somna. 

Jag visste själv att det var helt onödigt att ha bett Justin om tid. Att vara osams med honom var onödigt. Allt jag gjorde just nu var onödigt - för jag visste det redan. Jag älskade honom alldeles för mycket för att någonsin släppa honom. Ändå, hade jag velat komma bort från allt ett tag och samla tankarna. 

”Jag dör och dödar för dig.” hade han en gång sagt. Frågan var, ville jag verkligen det? 

 

När jag lade en blick på mobilen kändes det självklart. Jag visste precis vad jag ville göra. Så mycket för att behöva tid, det hade knappt gått två dygn sedan jag såg honom. Jag knappade mig runt på displayen och förde sedan telefonen mot örat. Ett flertal signaler gick fram innan ett pip hördes. Först trodde jag att han svarade, men sedan hörde jag min egen röst läsa upp meddelandet jag och Justin spelat in på sjukhuset. 

”Hej. Du kan skatta dig lycklig åt att ha nått fram till världens underbaraste och finaste pojkvän till undertecknad, nämnligen Mr. Justin Bieber. Tyvärr kan han inte svara just nu då han är alldeles för upptagen med att kyssa moi. Han återkommer efter jag sagt att jag älskar honom några miljoner gånger. Bye bye.”

Ännu ett pip kom som indikerade att det var dags att spela in sitt meddelande. 

”Hej... Det är jag. Vad håller vi på med egentligen? Jag klarar mig inte utan dig. Vi måste prata om allt det här, så kom hem så snart som möjligt. Snälla? Jag älskar dig.” 

 

 

Jag drog filten tätare om mig medan jag trippade över vardagsrumsgolvet till soffan för att slå mig ned. Det var måndag, men jag hade sjukanmält mig. Jag var inte redo för att gå tillbaka till skolan ännu. Mamma hade åkt tidigt imorse och skulle antagligen jobba sent, så hon skulle inte behöva få reda på något. 

Både Chaz och Prim hade ringt mig ett flertal gånger, men jag hade svarat dem båda i ett sms att jag inte mådde så bra. Sanningen var, att jag inte ville träffa Marcus igen förrän jag talat ut med Justin. Jag klarade inte av att se hans ansikte och bli påmind om något. Dessutom, fast jag inte ville erkänna det, var jag rädd för honom. Det hade jag egentligen alltid varit, på sätt och vis. Speciellt när jag fick reda på att det antagligen hade varit han som förföljt mig med sin bil. Och jag var rädd för att se hur han skulle bete sig. Allt skulle vara så mycket lättare sedan när Justin kom hem. 

 

När jag slog på TV:n, inställd på att se någon deppig såpopera möttes jag istället av Kristin Dos Santos' ansikte. E!News. Innan jag hann byta kanal kom en bild på Justin upp i bild, 

”Trubbel i paradiset?” stod det under. Kvinnan började tala. 

”Så, allas våran Justin Bieber har som vi alla redan vet, nyligen hamnat i en sammandrabbning-” en suddig film från slagsmålet visades, ”-Då han enligt källa ska ha försvarat sin flickvän i ett slagsmål. Triangeldrama? Vi tror så. Ryktet säger även att Heartthroben’s flickvän, Joselyn, inte tog detta alltför bra och att paret nu är på knivseggen. Det tillsynes så perfekta paret kanske inte är så perfekta trots allt.” avslutade hon innan hon började tala om en filmpremiär. Jag slog av TV:n och lutade mig mot soffkanten. 

Jag hade överreagerat. Men det hade Justin också. Och jag hade överreagerat av en anledning. Förutom att jag bara varit chockad och just då rädd, var sanningen att jag såg Justin som perfekt. Trots små fel han hade, såg jag honom som helt och fullkomligt perfekt. Jag såg honom som den enda jag någonsin kunde känna mig fullständigt trygg och säker med. Som den som alltid lyssnade och litade på mig. Han hade äventyrat det. Jag visste att han också hade sina fel, men jag blev ändå besviken. Han hade inte litat på mitt omdömme. Att jag kunde hantera situationen. De flesta hade skattat sig lyckliga åt att deras pojkvän försvarade dem. Jag var inte en av dem. Jag avskydde att se Justin bli skadad, och jag avskydde att veta att det var mitt fel. Jag avskydde att han inte bara blev skadad fysiskt, utan även psykiskt när allt hamnade i media. När hans fans fick veta. När hela världen på några sekunder visste precis vad som hänt. Jag brydde mig inte om vad världen sade om mig, men jag brydde mig om vad de sa om honom. Hans karriär, hela hans liv, stod på spel när han agerade såhär. Och det var mitt fel. Justin hade fortfarande inte svarat på mitt meddelande, men jag förmodade att det fortfarande var natt för honom på grund av tidsskillnaden. Jag visste faktiskt inte ens var han var, och det irriterade mig. Därför, öppnade jag datan och loggade in på twitter. Justin hade inte tweetat mycket den senaste tiden, men två tweets var utlagda för flera timmar sedan. 

"Awesome time with friends at the MTV redcarpet. #muchlove" och "I'm only human. I mess up sometimes, but I'm #stillkidrauhl." Inget om var han befann sig eller när han skulle komma hem. Frustrerat smällde jag igen datorn.

 

 

När jag hörde knackandet på dörren var jag nästan säker på att det skulle vara Justin. Han måste ha hört mitt meddelande och kommit hem direkt. Jag halvsprang mot dörren, redo att slänga mig i hans famn och reda ut allting. Mer fel kunde jag inte ha haft.

"Marcus?" frågade jag andlöst. Jag hade endast ett par mjuksshorts och ett linne på mig, och kände mig otroligt obekväm med situationen. 

Han hade blåmärken och skråmor i hela ansiktet. Nickande tog han ett steg in, så han stod på tröskeln. 

"Ska du inte be mig komma in?" viskade han, hans ansikte bara några centimeter ifrån mitt. 

"Nej, ehm..." sade jag. Jag försökte dölja att jag faktiskt var rädd för honom. 

"Inte? Jag som kom hela vägen hit för din skull." 

"Hur vet du vart jag bor?" Jag ville ha det bekräftat.

Han hånlog. 

"Du vet att jag har varit här förr, eller hur? Du såg min bil. Jag vet att du gjorde det." Han lät som om han trodde att jag skulle gilla det. Det verkade som om han trodde att jag blev nervös i hans sällskap - inte för att jag var rädd för honom - utan för att jag gillade honom men försökte stå emot det. Endast tanken fick mig att rysa. 

"Varför har du följt efter mig?" andades jag. 

Han ryckte på axlarna, 

"Jag gillar att kunna se dig, utan att du ser mig." Han placerade sin handflata på min kind och närmade sig mig med sina läppar. Jag tog ett steg bakåt. 

"Justin är däruppe."

Han brast ut i skratt. "Jag vet att Justin inte är här." Eftersom jag tagit ett kliv bakåt för att komma bort från honom, kunde han nu ta ett kliv in i mitt hus. Vilket han utnyttjade. Mitt hjärta dunkade snabbt och tankarna for runt i huvudet. Vad tänkte han göra? 

"Varför ljuger du Joselyn? Vill du bli av med mig?" frågade han och drog igen dörren bakom sig. 

"Min mamma kommer hem snart." Det var den första ursäkten jag kom på. 

"Det tror jag inte på." sade han och gick fram till mig. Han placerade handen på min kind igen och lutade sig framåt. Jag stod blickstilla. Min mobil vibrerade från vardagsrummet. Han släppte mig och gick och kollade vem det var,

"Nej men ser man på. Justin." sade han och höll upp telefonen så jag såg displayen. Han räckte den mot mig, 

"Du säger ingenting om något." Jag såg på honom. Vad skulle han göra om jag visst sade något? Han var stark, det visste jag. 

Han verkade kunna läsa mina tankar när han öppnade upp sin jacka och visade vad som dolde sig innanför hans byxlinning. En kniv. 

Mina ögon spärrades förfärat upp. Han nickade mot telefonluren och jag tog emot den och svarade, medan Marcus såg på mig med sitt överlägsna leende. 

"Hallå?" andades jag och letade förtvivlat i minnet efter något jag kunde säga som, utan att Marcus förstod något, ändå skulle få Justin att förstå att något var fel. Som tur var, var Marcus inte smart nog att be mig sätta på högtalaren. 

"Hej, förlåt att jag inte har hört av mig ännu. Jag är påvä-" började Justin i telefonen. Såsnart jag hörde hans stämma blev jag lugnare, trots situationen jag befann mig i. Marcus tog upp kniven och började smeka den försiktigt öven eggen, och känslan av lugn försvann genast. 

Jag svalde,

"Ja, det är jättebra med mig. Hur var det? Nej, berätta inte förresten. Du kan ta det när du kommer hem." rabblade jag. 

"Joss, vad-" 

"Haha, ja. Åh, äter du hawaiipizza? Gud vad gott." Det var en långsökt chansning, men jag kom inte på något bättre. Justin visste att jag avskydde hawaiipizza som pesten. 

Han var tyst en stund. "Något är fel, eller hur? Vad händer Joselyn?" 

"Ja." Han skulle förstå. Han skulle förstå att något var fel. Marcus tog plötsligt telefonen ifrån mig och lade på. 

"Det räcker så."

Jag såg på honom. Han var i mitt hus. Beväpnad med en kniv. Vad tänkte han göra? Skulle jag hinna springa före honom till köket och få tag på en kniv själv? Eller springa ut? Han skulle antagligen vara ikapp mig på sekunder. 

"Hm, vad ska du och jag hitta på nu?" frågade han medan han såg på kniven.

75:

 

Bild, bild, bild, bild, bild

 

Vibration efter vibration hördes. 

”Irriterande jävla svin till pojkvän du har. Han verkar inte vilja låta oss vara ifred.” sade Marcus, innan han våldsamt kastade mobilen i väggen. Jag hoppade till när den smällde in och orsakade ett avtryck på väggen innan den krossades. Tystnad. 

Han tog tag i min arm och började dra med mig uppför trappan, 

”Så, nu är vi äntligen ensamma.” mumlade han med läpparna i mitt hår medan vi gick uppför. Jag stretade emot, men det fick såklart honom bara att ta i hårdare. 

Justin skulle förstå. Justin skulle ringa någon, intalade jag mig själv. Justin skulle rädda mig. Marcus knuffade in mig i mitt rum. Han drog igen dörren bakom oss och puttade ned mig på sängen. När jag dunsade ned i de annars så mjuka lakanen, kändes det mer som om jag låg i kvicksand. Han böjde sig över mig och började slita i mitt linne, 

”Nej.” skrek jag och vred på mig, förgäves. Han höll båda mina händer i sin ena, i ett järngrepp. ”Nej, nej!” kved jag medan han slet och drog i mina kläder. Han lade sin hand över min mun och fortsatte krångla med min tröja. 

”Sluta, Joselyn. Jag vet att du vill lika mycket som jag. Håll inte emot.” 

”Nej, snälla...” utbrast jag igen medan jag slog med huvudet från sida till sida. 

”Det är precis såhär jag gillar att se dig. Hjälplös. Vridandes som en mask i mina händer.” 

Han böjde sig ned och pressade läpparna mot mina. Jag tog mod till mig och bet honom i överläppen. Häftigt ryggade han undan, 

”Din äckliga slyna” han slog till mig i ansiktet med sin handflata. Det dunkade av smärta på kinden och jag kände hur blodet rusade. Hjärtat pumpade hårt i bröstet. Jag var hjälplös. 

”Såja, tyst nu.” viskade han - med blod rinnandes från hans läpp - medan tårar bildades i mina ögon. Han slet av mig mina shorts och strök med handen över mitt undergärde innan han tog tag i min troskant. 

Han placerade huvudet vid min axel och viskade i mitt öra,

"Jag vill höra dig skrika mitt namn, jag vill-" han avbröts tvärt av ett ljud från nedervåningen. Och sedan ännu ett. Det knackade på dörren. 

”Joselyn? Joss, hallå är du hemma?” ropade Prim. 

”Hallå, Joss? Scarlett? Är någon hemma?” Det var Chaz’ stämma. 

Jag vred mig i Marcus’ grepp, och han tog fram kniven han hade i bakfickan och lade eggen mot min hals. 

”Sch.” viskade han medan han såg menande på kniven. Jag låg blickstilla. Min räddning var därnere, men jag var för rädd för att göra ifrån mig ett enda ljud. 

”Hon verkar inte vara hemma.” hörde jag Chaz säga. 

”Hm. Jag är orolig för henne, du skulle hört Justin i telefon. Något är fel.” Åh, snälla. Gå in iallafall. Snälla Prim. Kom igen.

”Vi kanske ska åka och se om hon är vid hockeyrinken?” föreslog Chaz. Nej. Nej! Jag är precis här. Snälla, lämna mig inte. Snälla. 

Marcus log stort när Prim svarade, 

”Bra idé.” 

Först hördes inget alls, men sedan hördes fotsteg på altanen utanför. De gick. De gav sig av. Snälla, lämna mig inte. 

Marcus såg på mig i några sekunder innan han reste sig upp. 

”Ligg kvar.” sade han och riktade kniven mot mig. Han gick fram till mitt fönster och såg genom persiennen. Jag blickade mot sovrumsdörren. Skulle jag hinna? Om jag öppnade den fort och sprang nedför trappan och ut, skulle jag kanske kunna fly. Jag kanske tillochmed skulle hinna ikapp Prim och Chaz innan de åkte. Jag såg återigen på Marcus som såg ned mot gatan med ett nöjt leende. 

”Perfekt.” mumlade han, precis innan jag tog min chans. Jag reste mig upp och var framme vid dörren efter två fotsteg. När jag slet upp dörren hörde jag hur han snodde om och kom efter mig. När jag var ute i korridoren - springandes mot trappan, lade han sina armar om mig och lyfte upp mig. 

”Nej, nej. Snälla!” skrek jag och viftade med armarna. Tårarna rann ursinnigt nedför mina kinder. 

Jag vred mig i hans grepp och fick åter fotfäste. Jag började dra mot trappan, och han följde med. Han strök undan hår från mitt öra och viskade, 

”Försök du. Vrid och vänd dig. Du kommer aldrig att kunna fly. Du kan inte fly från mig.” 

Jag armbågade och klöste. Jag sparkade och slog. Tillslut stod vi precis uppe vid toppen av trappan. Han vände på mig i sitt grepp så jag tvingades möta hans ansikte. Sedan försökte han kyssa mig igen, varav jag klöste honom i ansiktet. 

Sedan gick allting otroligt snabbt. Ursinnigt skrek han och släppte greppet om mig. Han puttade mig framåt, för att få mig att ramla nedför trappan. Precis i sista sekund innan jag föll tog jag tag i honom, och han föll med i mitt fall. 

 

Smärtan när varje trappsteg tog emot min rygg, mitt huvud eller min bröstkorg var den värsta smärtan jag känt i hela mitt liv. Dessutom var det inte endast min tyngd som dalade nedför trappan, utan även Marcus'. Ovanpå mig. Jag hade inte anda att skrika, endast ordlösa skrik kom ur min strupe. 

När vi nådde foten av trappan, slog jag i bakhuvudet i golvet. Det dunkade av smärta och jag kände en varm klibbig vätska rinna nedför mitt ansikte och längsmed min hals. Blod.

Jag blundade hårt och Marcus var snabb med att sätta sig i gränsle över mig. Kniven hade han haft i handen under fallet, och den hade nu orsakat ett djupt sår i hans hand. Han pressade den blodiga knivens spets mot min hals, 

”Du kommer aldrig härifrån, fattar du?” Han spottade när han talade. Dunkandet i huvudet gjorde att jag såg dubbelt, och allt snurrade. 

Han böjde sig ned över mig, 

”Du kommer inte härifrån. Du kan inte fly från mig. Och även om du skulle göra det, kommer du aldrig undan från mig. Jag kommer vara utanför ditt fönster på nätterna. Jag kommer vara i dina mardrömmar. Jag kommer finnas överallt, men du kommer inte se mig. Du kan aldrig bli av med mig. Varken fysiskt eller psykiskt. Fattar du?” Han slängde iväg kniven och pressade istället sin blodiga hand mot min hals. Ingen luft kom ned i min strupe. Jag försökte slå undan hans hand medan jag förtvivlat försökte supa in luft.

"Känns det bra Joselyn? Du kommer dö här. Jag kommer döda dig. Sedan kommer dina vänner hitta dig. De kommer se ditt lik och gråta. Dina föräldrar kommer se dig, ligga här livlös vid trappan. Det sårar mig. Att jag måste döda dig. Egentligen vill jag inte, egentligen kan du och jag vara med varandra föralltid. Men vet du varför jag dödar dig?" 

Jag kunde inte svara. Trots det väntade han på respons. Efter ett tag flinade han, 

"Såklart du inte vet. Men det ska jag berätta. Vet du vem mer som kommer gråta när du dör? Justin. Åh, vilken tillfredsställelse. Att få honom att gråta. Att inte bara känna din livlösa kropp mot min. Lealös låter bättre förresten. Det är det du kommer vara. Lealös." Jag kommer dö snart, tänkte jag. Jag skulle inte få ta farväl. Av mina vänner, av mina föräldrar... Av Justin... Jag skulle snart vara död. 

"Hursomhelst, inte bara att känna din lealösa kropp mot min är en tillfredställelse, utan även att jag har fått honom att gråta. Att jag har förstört hans liv. Är det inte helt fantastisk-"

Han avbröts tvärt av knackande på dörren. Sedan ännu en knackning. Och ännu en. 

”Något är fel. Det skulle inte vara tänt om de inte var hemma.” Prim?

”Joss?” ropade Chaz och bankade på dörren. Jag vred på huvudet från sida till sida och slog och sparkade. Jag samlade all kraft jag hade för att skrika, men fick knappt fram ett ljud. Hans hand mot min stupe gjorde det omöjligt. 

”Erhmg” var det enda ljud jag lyckades ge ifrån mig. Marcus dunkade mitt huvud i golvet samtidigt som han ströp mig. Ändå, fortsatte jag ge ifrån mig alla ljud jag kunde. Jag sparkade och slog, jag klöste och rev. Jag skrek så gott jag kunde. 

”Jag hör något där inifrån. Joselyn?” utbrast Prim förfärat. ”Bryt upp dörren Chaz!” 

Jag vet inte hur de gjorde, men jag hörde dörren knaka. De skulle få upp den, intalade jag mig, samtidigt som trycket på min strupe blev större. Jag började se ljusfläckar och kunde inte fokusera synen längre. En smäll hördes innan dörren flög upp. 

Sedan var trycket borta. Min andning kom igång igen, samtidigt som jag såg en suddig gestalt komma fram till mig. En annan suddig gestalt hoppade ut genom... Var det fönstret? 

”Joss, herregud.” Hennes röst lät avlägsen. 

Knapptrycken från Prims mobiltelefon hördes. ”Hej, jag befinner mig på Stage Coach Road 455. Jag behöver ambulans och polis. Inbrott och... mordförsök.” rabblade hon, ”Joss, håll dig vaken.” Hon lade mitt huvud i sitt knä. 

Jag försökte få min andning att fungera ordentligt och drog flera djupa andetag innan luften äntligen kändes bra i mina lungor, och inte längre som eld i strupen. 

”Bra Joss. Bara andas. Ta det lugnt, han är borta. Chaz springer efter honom, han kommer inte att komma undan.” Jag kände inte lugn. Jag kände ingenting. Men det var inte min kropp som var bedövad pågrund av smärta, utan mitt inre. Det var avstängt, avdomnat. Jag hävde mig upp på armbågen och satte mig upp med ryggen mot väggen. Det var blod på golvet, och en bit bort låg kniven. Jag stirrade på den medan jag lade armarna om knäna. Jag ville inte ha närhet. Jag ville inte tröstas. 

 

 

"Hon är i chock." förklarade den ena ambulansföraren till Prim och min mor. Det hade gått cirka fyrtio minuter sedan Chaz sprang iväg efter Marcus. Han hade snart kommit tillbaka, men han hade aldrig hunnit ikapp. Marcus var på fri fot. Polisen hade frågat mig om vad som hänt, men jag ville inte tala med dem. Jag ville inte tala med någon. Vad skulle det hjälpa? De visste det viktigaste - de var tvungna att finna Marcus. Vad de däremot inte visste var, att även om de gjorde det, hade han haft rätt. Jag kunde inte fly från honom. Han skulle hemsöka mig. Jag skulle inte kunna känna närhet igen, utan att minnas hur han tagit i mig. Hur han närmat sig mig. 

 

Ambulanspersonalen gick fram till mig där jag fortfarande satt vid trappfoten. Jag vägrade flytta på mig.

Kniven var borta, och likaså blodet. Hon slog sig ned på huk framför mig, och hade en tjock filt i handen. 

"Joselyn, fryser du? Du har gåshud. Här-" hon började försöka lägga filten om mig. Jag skakade på huvudet. 

"Seså, du måste bli varm." sade hon med lugn röst. Alltför lugn. Hon försökte blidka mig. Hon böjde sig framåt och lade filten om mina axlar. När hon böjde sig framåt kom hon alltför nära, och instinktivt slog jag med armarna. Jag gillade inte närheten. Jag ville inte ha filten. Jag ville inte vara varm. Jag lutade hakan mot knäna, nöjd med att ha fått bort henne då hon stapplade undan från mig. Hon såg inte förvånad ut. Jag antog att hon arbetat med flera i chocktillstånd förr. Skillnaden var, att min chock inte skulle lägga sig. 

Det var sant som han sagt, 

”Du kommer inte härifrån. Du kan inte fly från mig. Och även om du skulle göra det, kommer du aldrig undan från mig. Jag kommer vara utanför ditt fönster på nätterna. Jag kommer vara i dina mardrömmar. Jag kommer finnas överallt, men du kommer inte se mig. Du kan aldrig bli av med mig. Varken fysiskt eller psykiskt. Fattar du?”